Ricardo. Upptäckte nyttan av arbetsdelning.

Tvåhundra år av komparativa fördelar

Nästa månad är det det tvåhundra år sedan David Ricardos On the Principles of Political Economy and Taxation publicerades.

Den kom alltså drygt 40 år efter Adam Smiths Wealth of Nations och räknas som den andra banbrytande boken om ekonomi på det engelska språket.

Till skillnad från Adam Smith var Ricardo var inte akademiker utan affärsman. Han blev snuskigt rik genom att spekulera i värdepapper på Londonbörsen vid tiden för Napoleonkrigen. Bland annat lär han ha fått veta ganska tidigt om utgången av slaget vid Waterloo och sålt en del av sina engelska statspapper, vilket fick andra att göra det samma och priserna att falla. Då köpte Ricardo snabbt en stor mängd av obligationerna lagom till kunskapen om att slaget vunnits av bland annat britterna blev allmän och obligationerna återigen gick upp.

Han köpte sig också en plats som parlamentsledamot vilket på den tiden var normalt och lär ha lämnat efter sig motsvarande en halv miljard i dagens penningvärde. Om en ekonom skall bedömas efter sin egen framgång på marknaderna torde Ricardo ligga bra till.

I likhet med Adam Smith var han lidelsefullt intresserad av att studera har ekonomin fungerade i verkligheten. Som frihandelsvän såg han hur de protektionistiska argumenten alltid hade sin rot i olika gruppers egenintressen.

Ricardo hade inte Smiths talang för skrivande, men med hjälp av sin vän James Mill (John Stewart Mills pappa) utvecklade han teorin om komparativa fördelar. Det var ytterligare en insikt jämfört med Adam Smith och fungerar än i dag som ett av de starkaste argumenten för frihandel.

Innan dess var ett viktigt argument för frihandel att olika länder är bäst på olika produkter. Om britterna gör kläde bättre än portugiserna men är ganska usla på att odla vin, medan de senare är bättre på att odla vin men ganska dåliga på kläde, bör britterna specialisera sig på ylle och portugiserna på vin. Sen byter de vin mot kläde. Båda länderna får det bättre.

Men varför skall ett land som är bättre än andra länder på allt handla? Vore det inte förnuftigt av britterna att försöka bli bättre än portugiserna även på vinproduktion (genom tullar och subventioner kan den brittiska vinindustrin växa sig stark!) och därmed slippa köpa något från utlandet? Då kunde man bli självförsörjande och samla rikedom hemma istället för att betala pengar för importvaror? Den uppmärksamme känner igen Trumps om tal ”trade deficit” här — att det är ett problem att importera mycket.

Här har vi som så ofta ett argument som låter fullständigt självklart. Det sunda förnuftet säger att det är bra att vara bäst på allt och slippa vara beroende. Handelsmän genom historien har förmodligen ofta hållit med om detta, men agerat helt annorlunda utan att riktigt inse det.

En konsekvens av den föreställningen är också att ett land som inte är bäst på något ingenting har att vinna på handel. De blir bara utnyttjade eftersom de är svaga. Det argumentet finns kvar i hos moderna vänsterteoretiker som varnar för ”globaliseringen” och att världshandeln suger ut fattiga länder.

(Här är det på sin plats med en liten utvikning. Världsbanken och Internationella valutafonden (FN-organ) rekommenderar nästan alltid frihandel. Det gör de rätt i. Däremot ger de även andra policyrekommendationer av ibland mer tvivelaktigt värde och som dessutom inte alltid följs av de länder som får lån och stöd. Ibland blir resultatet av dessa institutioners inblandning inte superbra, men det är då inte just frihandeln som är den problematiska rekommendationen. Kritiker mot globalisering brukar gärna kritisera IMF:s och Världsbankens entusiasm för frihandel samtidigt som de undviker att nämna FN-kopplingen och försöka ge intryck av det handlar om någon form av råkapitalistiska organ som driver en nyliberal agenda till varje pris.)

Men Ricardo kom på att länder inte behöver vara bäst på allt eller ens något för att dra nytta av internationell handel.

Det är den insikten som formuleras som teorin om komparativa fördelar.

Det intressant är inte hur mycket av en vara som kan produceras i ett land med en viss mängd resurser, utan hur mycket av någon annan vara som skulle kunna produceras med de resurserna.

Ricardos exempel är klassiskt. Portugiserna kan producera både mer vin och mer kläde än vad britterna kan. Men det betyder också att om de producerar mer vin, kommer den kunna producera mindre kläde — och tvärt om. Det intressanta är enligt Ricardo inte hur mycket länderna kan producera, utan hur mycket extra vin de kan producera om de avstår från att producerar en viss mängd kläde.

Om exempelvis ett extra kilo kläde för portugiserna innebär att man producerar fyra liter mindre vin, medan britterna bara försakar två liter vin för samma mängd kläde, är britternas kostnad för att producera kläde lägre än portugisernas (att britterna är usla på båda produkterna spelar alltså ingen roll).

Så om britterna säljer ett kilo kläde till portugiserna för tre liter vin är båda länderna vinnare. Britterna får tre liter vin (en liter mer än om de skulle ha gjort det själva istället för att göra det kläde de sålde till portugiserna) medan portugiserna bara behöver betala tre liter vin för klädet (som annars skulle ha kostat dem fyra liter vin i utebliven produktion).

Båda länderna vinner alltså på att byta med varandra. Vilket land som har högst produktivitet spelar ingen roll. Självklart är det land som har lägst produktivitet i sin ekonomi det fattigare landet, men det vinner ändå på att byta eftersom de då använder sina begränsade resurser bättre.

Det är en insikt väl värd att fira tvåhundraårsminnet av!

Frihandel i media vecka 49

2019-12-05 Stephen Moore på Heritage Foundation uppmanar i The Hill Nancy Pelosi att se till att ("nya NAFTA") kommer upp till beslut i kongressen:  "House Speaker Nancy Pelosi is running out of excuses for delaying a vote on the United States Canada M...

Frihandel i media vecka 49

2019-12-05

Stephen Moore på Heritage Foundation uppmanar i The Hill Nancy Pelosi att se till att (”nya NAFTA”) kommer upp till beslut i kongressen: 

”House Speaker Nancy Pelosi is running out of excuses for delaying a vote on the United States Canada Mexico Trade Agreement. After more than a year of debating, this bill would pass with bipartisan support in Congress, and Washington could hold a rare and joyous bill signing ceremony as a gift to the American people a few days before Christmas this month.

The benefits of USMCA are well established and generally accepted by scholars on both sides of the political aisle. It could increase American jobs by some 170,000 and increase economic growth by 0.35 percent over several years when implemented, according to the International Trade Commission. It could be a boon for both Mexico and Canada. This deal would also set the stage for additional free trade agreements to come, for example, with Japan, Switzerland, and the United Kingdom. Finally, it would strengthen the United States as Washington labors to deliver a win in the ongoing trade disputes with China, as the deal would continue to isolate China as the bad actor on the international scene.

Both parties could take political credit for this victory. Pelosi has declared that she wants to get USMCA done and bring it to a vote, but she faces resistance from some in her caucus who do not want to hand any victory to Trump, even if the deal is good for workers, farmers, and manufacturers in their own districts. Pelosi says she wants better protections for union workers, which this modernized version of the North American Free Trade Agreement already offers, although I oppose some of those provisions.

Even worse is that some Democrats want to strip the deal of important intellectual property rights protections for American pharmaceuticals. These provisions require Mexico and Canada to honor newly negotiated standards for data exclusivity rights on biologics developed by American drug companies. This was a hard won victory in negotiations secured by United States trade representative Robert Lighthizer. This provision of the trade law should be celebrated and preserved, as it benefits American companies and protects our often abused intellectual property rights.

Whose side is Pelosi on here? Does she stand for the United States or for Mexico? The agreement would produce a broad range of benefits for Americans. It could lead to consumers spending less at the pharmacy, something politicians of all ideological stripes are keen to deliver. Perhaps most critically, the agreement would help ensure that the United States will remain a leader in pharmaceutical and biotechnology innovation.

Democrats who are seeking to reduce the intellectual property rights for lifesaving drugs and vaccines in the United States and abroad will simply delay or even stunt the introduction of such drugs to the market. Such a move would discourage small startups that engage in the riskiest efforts to develop innovative therapies at the cutting edge of science. Many of our complaints with China and other trading partners center around the abuse of patent rights. It makes no sense to weaken the patent rights of American companies that conduct business in Mexico and Canada.”

2019-12-04

Gunnar Hökmark, ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare ledamot av Europaparlamentet (M) skriver på debattplats i Mariestads Tidningen

”EU är den enda globala aktören som står för den frihandel som de senaste 30 åren har trängt undan fattigdom till rekordlåga nivåer. EU är också den enda globala aktören som med kraft kan hävda vikten och värdet av mänskliga fri- och rättigheter. Europeiska Unionen är den liberala demokratins viktigaste kraft i världen. Det kräver mer av europeiskt samarbete än någonsin tidigare.

För det första måste EU agera för en fortsatt utveckling av frihandel världen över. Tack vare marknadsekonomi och frihandel är i dag inte bara andelen, utan också antalet riktigt fattiga mindre än någonsin i modern tid. Den fria handeln binder samman länder och skapar basen för en internationell rättsordning, som bygger på den liberala demokratins värden.

För det andra måste vi skärpa den europeiska konkurrenskraften. Det innebär en fördjupning av den inre marknaden, snabbare digitalisering, utveckling av 5G och fungerande finansiella marknader. Vi behöver en energipolitik som förenar minskade koldioxidutsläpp med ekonomiskt välstånd. EU ska inte ägna sig åt det som medlemsstaterna gör bäst, som socialpolitik, arbetsmarknadspolitik och detaljregleringar, utan åt de gemensamma uppgifter där vi behöver varandra. Europas ekonomi måste stå stark i världen.

För det tredje måste vi utveckla en gemensam försvars-, säkerhets- och utrikespolitik som gör Europa starkt mot Ryssland och Kina som med cyberkrigföring, industrispionage, påverkansoperationer, destabilisering, strategiska företagsuppköp och energimonopol är ett hot mot Europas demokratier.

För det fjärde måste vi hålla samman unionen. Länderna på Balkan måste få ta del i en utlovad utvidgningsprocess, samtidigt som EU når ett europeiskt partnerskapsavtal med Storbritannien.

Det är strategiskt viktiga uppgifter som handlar om att värna den fria världen, europeisk konkurrenskraft och säkerhet samt en global ekonomi som möter växthuseffekten samt ger välstånd och trygghet. Det är därför vi behöver Europeiska Unionen.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Inte den bästa lösningen.

EU bör inte ge Trump ytterligare skäl att höja tullar

Frankrike höjer skatterna, och USA sina tullar. Hur vore det med andra bullar? The Economist är pessimistisk när det gäller WTO:s tvistelösningsmekanism och därmed organisationens förmåga att behålla sin status och inflytande över tid. USA kommer inte släp...

EU bör inte ge Trump ytterligare skäl att höja tullar

Frankrike höjer skatterna, och USA sina tullar. Hur vore det med andra bullar?

The Economist är pessimistisk när det gäller WTO:s tvistelösningsmekanism och därmed organisationens förmåga att behålla sin status och inflytande över tid.

USA kommer inte släppa fram några nya domare, vilket betyder att appellationsdomstolen kommer sluta fungera vid årsskiftet.

”America has had some wins at the wto: against the European Union for subsidies to Airbus, an aircraft-maker; and against China for its domestic subsidies; theft of intellectual property; controls on the export of rare earths, which are used to make mobile phones; and even its tariffs on American chicken feet. But it has also been dragged before the appellate body repeatedly, in particular by countries objecting to its heavy-handed use of “trade remedies”: tariffs supposed to defend its producers from unfair imports. Time after time, it has lost. In such cases, it has generally sought to become compliant with the rules rather than buy the complainant off.

Though previous administrations had grumbled, and occasionally intervened in judges’ appointments, the Trump administration went further. Its officials complained that disputes often dragged on much longer than the supposed maximum of 90 days, and—more seriously—that the appellate body made rulings that went beyond what wto members had signed up to. They made it clear that unless such concerns were dealt with, no new judges would be confirmed.”

USA har anledning att vara missnöjd. WTO har inte agerat särskilt kraftfullt mot Kina och få länder har gett USA sitt stöd. Konsekvensen är Trumps handelskrig som han nu bedriver. Det är förstås skadligt och borde avslutas, men man skall komma ihåg att problemet med Kina inte är nytt och att det råder en ganska stor samsyn bland amerikanska politiker att det bör hanteras.

USA:s regering planerar möjligen en återgång till tiden före WTO när GATT-reglerna gällde, men då det saknades en tvistelösningsmekanism. USA utnyttjade då sin styrka för att upprätthålla reglerna. Tullarna på franska produkter är ett svar på Frankrikes skatt på digitala jättar som Google, Amazon med flera, vilken USA uppfattar som riktade mot amerikanska företag. Även Storbritannien och EU har planer på någon form av digitalskatt baserad på var folk klickar på länkarna, snarare än vare ett företags huvudkontor ligger.

Det är ingen önskvärd utveckling. Tvärt om kommer det sannolikt leda till att WTO på sikt helt förlorar sin betydelse.

Kanske skulle Frankrike och EU:s politiker lägga ner planerna på ytterligare en skatt (som ju kommer betalas av EU:s medborgare) i utbyte mot att USA går med på att tillsätta nya domare i appellationsdomstolen? Chansen är liten att det skulle gå hem, men det är gratis att försöka.

Hur skall EU då hantera det faktum att USA är världsledande på företag som drar nytta av IT-revolutionen?

Vad sägs om att försöka skapa ett företagsklimat som bidrar till entreprenörskap och expansion i Europa, snarare än ytterligare skatter, subventioner, förbud och påbud? Mer frihandel är en del av detta.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Frihandel i media vecka 48

2019-11-28 Trumps handelkrig skadar allvarligt USA:s ekonomi. Newsweek skriver:   "President Donald Trump's unresolved trade war with China is seriously damaging the American economy and, unless a deal is made soon between Washington and Beijing, the r...

Frihandel i media vecka 48

2019-11-28

Trumps handelkrig skadar allvarligt USA:s ekonomi. Newsweek skriver:  

”President Donald Trump’s unresolved trade war with China is seriously damaging the American economy and, unless a deal is made soon between Washington and Beijing, the risks of recession will substantially increase, a top economist said.

Trump has said a ”phase one” agreement with China on the various trade issues is nearly complete.

But until anything is signed by Trump or his Chinese counterpart, President Xi Jinping, tariffs on hundreds of billions of dollars in goods traded between the two will remain.

Mark Zandi, chief economist at financial consultancy Moody’s Analytics, warned about the trade war’s damaging economic impact during his appearance on MSNBC’s All In With Chris Hayes show Wednesday night.

”If you roll this back to a year ago, we were on track to seeing a very strong economy, lower unemployment, wage growth was picking up, particularly at the low end—of course, minimum wage hikes really did help there,” Zandi said.

”But then we had the trade war. The trade war has done very serious damage to the economy and, in fact, if the president decides to continue to pursue the trade war, recession risks will rise.

”I think [Trump] is connecting the dots between the trade war, the economy, and his re-election. He’ll probably figure out some way to come to some kind of face-saving arrangement with the Chinese.

”But if he doesn’t, then the economy is really going to struggle and recession risks are going to be very high. We were nearly there. We just got side-tracked by really bad economic policy.”

 

2019-11-26

Bloomberg skriver om hur Kinas inställning till Hong Kong påverkas av USA:s politik och önskan om ett handelsavtal:

”Chinese President Xi Jinping last month warned that any attempt to split Hong Kong from China — which agreed in 1997 to allow Hong Kong to keep its liberal system for 50 years — would end with “bodies smashed and bones ground to powder.” The victory of pro-democracy forces in local elections last weekend has already prompted a stern warning from Beijing. The prospect of a Tiananmen-style confrontation in Hong Kong is real.

It is not, however, inevitable. That is the opinion of Emily Lau, the former chair of Hong Kong’s Democratic Party.

First, she told me in an interview last weekend at the Halifax International Security Forum, there is the 1997 agreement, which Chinese officials do not want to break. “They would look very bad to the world and even the Chinese people,” she said. Second, there is Hong Kong’s status as a world financial center, which Chinese officials do not want to jeopardize.

China also has external disincentives to refrain from a military incursion. One of them is President Donald Trump’s threat that such a move would derail trade negotiations. Xi has “a million soldiers standing outside of Hong Kong that aren’t going in only because I asked him, ‘Please don’t do that, you’ll be making a big mistake,’” Trump said last week with typical bluster. “It’s going to have a tremendous negative impact on the trade deal. And he wants to make a trade deal.”

(—)

But while Trump’s top priority with China may be a trade deal, Congress has other ideas. Last week both houses passed by a near-unanimous vote the Hong Kong Human Rights and Democracy Act, which would sanction and ban travel for any person responsible for human-rights abuses against citizens in Hong Kong.

These kinds of tailored sanctions have typically been imposed after a government commits an atrocity — such as the Saudi murder of Washington Post columnist Jamal Khashoggi. This bill is meant to send a message to the officers and soldiers garrisoned inside Hong Kong: If you engage in violence against demonstrators, you will be held accountable.

On balance, Lau said, she supports the legislation. Although it would be difficult to “establish the facts in this process,” she said, the prospect of sanctions could restrain many police officers or government officials with family or financial connections in America. “If you ban them from traveling and freeze their assets, they would be very scared,” she said.

Regardless of whether Trump signs the bill, it’s almost certain that the sanctions will become law — Congress has the votes to override Trump’s veto. (If he does nothing, it becomes law next week.) And if he does veto it simply to preserve his negotiations with Xi, it would still be a mistake. When asked Tuesday about the Hong Kong protesters, Trump said, “We’re with them,” then emphasized the need for an agreement with China.

Xi needs a trade deal as much as Trump does. The American president should seize this opportunity to show China and the world that even a divided Washington can show solidarity with Hong Kong.”

2019-11-25

DN skriver om WTO:s kris:

”Men konflikter om villkor har alltid uppstått, långt innan president Donald Trump drog i gång sina handelskrig. Världshandelsorganisationen, WTO, skapades just för att upprätthålla regler och ramverk. Den 11 december kan dess hjärta drabbas av infarkt.

WTO:s överprövningsorgan är ett slags skiljenämnd, dit länder kan vända sig med klagomål på hur andra sköter sin handel. Det ska ha sju domare, och måste ha tre för att kunna fatta beslut. Nu finns precis tre, men om två veckor går mandaten ut för två av dem. USA har i flera år blockerat nya nomineringar. Organet är på väg att dö, och ingen tror att Washington tänker rädda det.

(—)

Tveklöst måste WTO reformeras för att överleva. Dessvärre finns inget samförstånd om vilka problem som ska lösas. Att ett av de största heter Kina står dock helt klart.

Kina insisterar på att fortsätta definieras som u-land, vilket ger betydande förmåner, trots att det har blivit en megaekonomi. Denna vilar i sin tur på gigantiska statssubventioner till exportföretag, dumpade priser, utestängning av utländska företag från hemmamarknaden, teknikstölder och allsköns dubiösa metoder.

WTO:s tvistlösningsmekanism är inte gjord för ett kommunistiskt styrt, statskapitalistiskt system, som Trumps högste handelsansvarige Robert Lighthizer har understrukit. Och EU, Japan med flera har i grunden samma invändningar mot kineserna.

Samtidigt driver Trump sitt eget handelskrig mot Kina utan synlig strategi. Tullar har kablats ut som främst drabbar amerikanska importörer och konsumenter. Mer logiskt vore att använda WTO som murbräcka.

Kina visar inget intresse för reformer som skulle störa den egna modellen, och vill inte ens säga vad som skulle vara tänkbart. Men om USA, EU och andra stora handelsmakter agerar gemensamt skulle det gå att sätta väldig press. Kina har ingen lust, och inte råd, att bli isolerat. I stället lägger Trump ståltullar på de européer och asiater som vore naturliga allierade, och gör sitt bästa för att skjuta WTO i sank.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Kina — avdelningen vi såg det inte komma…

Det är dags för EU:s politiker att börja tänka på tiden efter Donald Trump. Fem år går fort och Kineserna har garanterat redan sin plan klar.  Kina är en ekonomisk jätte. Men även USA och EU är ekonomiska jättar. Faktiskt större jättar än Kina. Lande...

Kina — avdelningen vi såg det inte komma…

Det är dags för EU:s politiker att börja tänka på tiden efter Donald Trump. Fem år går fort och Kineserna har garanterat redan sin plan klar. 

Kina är en ekonomisk jätte. Men även USA och EU är ekonomiska jättar. Faktiskt större jättar än Kina. Landets BNP per capita motsvarar ungefär Bulgariens.

Ändå kan Kina bete sig självsvåldigt när det gäller subventioner, teknikstöld och dessutom strunta totalt i mänskliga rättigheter och internationell lag.

Anledningen är förstås att USA och EU är splittrade. Man tog inte Kina på allvar. Det gör förvisso Donald Trump, men hans analys och metoder är i bästa fall inte självdestruktiva.

Och hans allra första åtgärd var att kasta TPP i papperskorgen. Avtalet var klart och Trump visste inte ens vad det innehöll. Dessutom gav han TTIP nådastöten. Den tyska grönvänstern kampanjmaskineri — delvis offentligfinansierat — hade redan fått EU:s fega politiker att kasta in handduken. De var på vippen att ge upp CETA-avtalet med Kanada också.

Men tänk idag om vi hade haft TTIP och TPP på plats. Då hade EU, USA, Kanada, Japan, Australien, Korea och ett antal andra demokratiska länder i praktiken varit i ett handelsblock omfattande större delen av världen BNP. USA hade varit den obestridlige ledaren när det gällde världshandeln.

Då hade inte Kina kunnat bete sig hur som helst.

Och redan då var det uppenbart vilka planer Kina hade, men många av EU:s och även USA:s politiker var naiva kring detta. Man gömde sig bakom den helt riktiga tanken att handelskrig inte var någon bra idé — men handelskrigets trubbiga och skadliga verktyg var förstås inte de enda som fanns till hands.

Det är de inte i dag heller, men var och för sig går det inte att hantera Kinas målmedvetna strategi.

Men chansen är förstås inte förlorad. Trump kan vara president i fem år till.  Det gäller att EU:s politiker redan idag formulerar en strategi för hur man skall närma sig USA på handelsområdet den dag Donald Trump inte längre är president. Och helst skall det förstås göras tillsammans med Japan, Australien och Storbritannien. Kinesiska regeringen har garanterat en idé om hur världen skall se ut om 20 eller 30 år. Det måste EU också ha.

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Ricardo. Upptäckte nyttan av arbetsdelning.

Världen bästa lag

Lagen om komparativa fördelar är inte uppfunnen. Den är upptäckt.  Men den åtlyddes av människor i hela världen långt innan den upptäcktes. Faktum är att de flesta som drar nytta av den inte ens vet att den finns.  Enligt ekonomen Deirdre McCloskey f...

Världen bästa lag

Lagen om komparativa fördelar är inte uppfunnen. Den är upptäckt.  Men den åtlyddes av människor i hela världen långt innan den upptäcktes. Faktum är att de flesta som drar nytta av den inte ens vet att den finns. 

Enligt ekonomen Deirdre McCloskey frågade matematikern Stanislav Ulam nobelprisvinnaren ekonomen Paul Samuelson om det fanns någon princip inom samhällsvetenskaperna som var sann, men inte alldeles självklar.

Samuelson svarade att Ricardos lag om komparativa fördelar är en sådan. Den är otvetydigt sann (frågan är om det inte är en matematisk lag snarare än en samhällsvetenskaplig?).

Att den inte är självklar visas av att många både intelligenta och välutbildade människor har svårt att förstå den. Konsekvensen är föreställningen om att ”konkurrensen på marknaden” gör att bara de bästa överlever och de andra slås eller utnyttjas, att det bara finns en ”vinnare” och att alla andra är ”förlorare”. Det skulle gälla både individer inom ett land och länder på världsmarknaden om det råder frihandel.

Men så är det inte. För det första utmärks marknader av samarbete snarare än konkurrens. Det finns ett konkurrenselement på marknaden, till exempel att vinna en upphandling, öka sina marknadsandelar, förhandla fram ett fördelaktigt kontrakt, men i huvudsak gäller avtal och samarbete. Det är inte konstigare än att parbildning bland människor kan ha ett visst inslag av konkurrens och optimering — man kan sträva efter en vacker partner med hög status och då tävla med andra om en viss person — utan att vi för den skull uppfattar äktenskap som en arena för ständig kamp och maximering av egenintresset.

Och för det andra gäller som sagt lagen om komparativa fördelar.

Även om Svensson är både en bättre ingenjör och städare än Andersson, har Svensson nytta av att anställa Andersson för att städa kontoret. Då kan nämligen Svensson ägna sig på heltid åt sitt jobb som ingenjör vilket ger bättre betalt än att städa. Andersson kommer förstås att tjäna mindre än Svensson, men det är inte Svenssons eller ”marknadens” fel utan beror på att Andersson har lägre produktivitet än Svensson.

Detsamma gäller länder.

Även om ett land (ännu inte) har blivit bra på något kan det sälja produkter till länder även om dessa är bättre på allt.

Att Sverige importerar kläder och IKEA-möbler från andra länder beror inte på att svenskarna inte kan göra kläder och IKEA-möbler. Det beror på att vi använder vår tid mer produktivt för att vi har mer produktionskapital i vår ekonomi (maskiner, inte människor, gör mycket av jobbet) och därför kan investera i en hög utbildningsnivå. Att ha hög utbildning är ju bara värdefullt om man har möjlighet att tänka. Om man måste ägna stora delar av dagen till att hämta vatten och bruka jorden är det inte så meningsfullt att ha investerat i en designutbildning.

Kunskap samverkar med andra typer av produktionskapital i en självförstärkande process som leder till allt högre välstånd.

För att denna process skall kunna ske med rimlig snabbhet krävs det tillgång till marknader och investeringskapital, det vill säga handel med andra och helst betydligt rikare länder. Att ha rika kunder är en tillgång.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Avgift hellre än skatt

En koldioxidskatt bör utformas som en avgift och till en början inriktas på vissa sektorer menar företrädare för tysk industri.  EU:s nya kommissionsordförande Ursula von der Leyen har återuppväckt den gamla idén om en koldioxidskatt på varor importerade...

Avgift hellre än skatt

En koldioxidskatt bör utformas som en avgift och till en början inriktas på vissa sektorer menar företrädare för tysk industri. 

EU:s nya kommissionsordförande Ursula von der Leyen har återuppväckt den gamla idén om en koldioxidskatt på varor importerade från länder med lägre kostnader för att släppa ut koldioxid.

Sandra Parthie, chef för Tyska Industriförbundets Brysselkontor stöder idén, men pekar på en del svårigheter att genomföra den i en bloggpost hos European Centre for International Political Economy (ECIPE):

”The general idea is to levy a fee or higher tariffs on the carbon content of materials and goods imported into the EU from countries that do not meet the EU’s environmental standards. Thereby, the Commission hopes to achieve its new goal of reducing net greenhouse gas emissions to zero by 2050, to eliminate carbon leakage and to protect domestic businesses from lower-cost and less-climate friendly, competitors abroad.

All are very commendable, and in the face of climate change, very essential goals, to which it is hard to disagree. How to get there, and in particular whether the proposed carbon border tax is the best instrument to achieve it, however, is rather controversial. As a tax, it will face the issue of unanimity among the EU member states, which is notoriously hard to achieve.

Thus, it might be off to an easier start if the measure takes the form of a tariff. Given the EU economic heft, using trade policy tools for its climate targets is not such a bad idea. It hinges of course on the WTO compatibility. The WTO’s “National Treatment Principle” prohibits, in short, the discrimination of imports over domestic products. But as always, there are exceptions to the rules. They could apply if the carbon border measure is introduced on the grounds of environmental protection and is equivalent to measures imposed on domestic products. So, the EU would need to demonstrate that the carbon border measure is in line with its domestic climate protection measures, e.g. the ETS and effort-sharing requirements. It has done something similar already with regard to biofuels (incl. those made from palm oil) by setting sustainability criteria for fuels made inside the EU and imported by it.

But there are some aspects to keep in mind when going down the tariff route: First, any carbon border measure is – no matter its name or shape – at the end of the day a protectionist measure. Given the current state of international trade affairs, adding European carbon border measures to the mix carries the political risk of impacting it negatively. An intuitive response to this might be that a reduction in global trade would rather be a good thing for climate protection efforts. But be aware – research shows that depending on the production conditions it might be less Co2 intensive to trade a certain good as opposed to producing it in an energy-intensive way locally, as is e.g. the case for greenhouse-grown tomatoes in the UK versus sourcing and transporting the fresh vegetable from Spain.

The technical-sounding question of how to count or account for the carbon content of a product is therefore very crucial and might yield some counter-intuitive results. While it is easier to do the accounting for some products, e.g. biofuel or steel, it becomes hugely complicated for chemical products, especially when including the value chain. There, one needs to look into production factors such as whether renewable energy is used, whether the production process is energy-efficient, etc..

A feasible solution would therefore be indeed making use of international trade agreements and include requirements for low-carbon standards of traded products. But given the difficulty in correctly accounting for Co2 a potential carbon border fee should only be applied to selected sectors, at least at first.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Frihandel i media vecka 47

2019-11-19 Nå'n glömde berätta... Trump kan inte längre införa tullar på bilar med hänvisning till nationell säkerhet. DI skriver:  "Tiden har runnit ut för president Donald Trump att införa tullar på bilar och bildelar med hänvisning till ”Section 232...

Frihandel i media vecka 47

2019-11-19

Nå’n glömde berätta… Trump kan inte längre införa tullar på bilar med hänvisning till nationell säkerhet. DI skriver: 

”Tiden har runnit ut för president Donald Trump att införa tullar på bilar och bildelar med hänvisning till ”Section 232”, han måste i så fall hitta andra sätt

Det uppger juridiska experter enligt Reuters.

I torsdags löpte en deadline ut, utan att Donald Trump agerade, för att med hänvisning till nationell säkerhet kunna införa tullar på 25 procent för import från EU, Japan och Sydkorea.

Biltillverkare hade väntat sig en ny senarelagd deadline då handelsförhandlingarna fortsätter med Japan och EU. 

Det var i maj som Donald Trump startade en sexmånaders förhandlingsperiod under Section 232 i Trade Expansion Act från 1962, en lag från kalla kriget som syftar till att skydda amerikansk industri.

Ett initialt avtal med Japan hanterade inte bilar, medan samtalen med EU ännu inte formellt startat då de inte är överens om omfånget av förhandlingarna.

Clark Packard vid RStreet.org konstaterar att genom att inte agera i torsdags har Trump förlorat möjligheten att införa tullar enligt Section 232.

På måndagen meddelade Court of International Trade, baserad i New York, att Trumps tid runnit ut för en granskning av stålimport under Section 232, riktat mot Turkiet. Detta efter klagomål från Transpaficic. Det är ett prejudikat som skulle försvåra för Trump att införa biltullar med hänvisning till den lagen.

Andra jurister noterar dock att Trump skulle kunna hänvisa till International Emergency Economic Powers Act, IEEPA, som använts för att bekämpa terroristfinansiering, eller Trading with the Enemy Act. Men det skulle å andra sidan göra Trump-administrationen mer sårbar för klagomål inom WTO.”

 

2019-11-18

Reuters. Trump och USA blockerar tillsättandet av nya domare i WTO:s appelationsdomstol. Den 10 december kommer den sluta fungera om inte USA ändrar sig:

”The World Trade Organization’s (WTO) Appellate Body may not make headlines like the U.S.-China tariff war, but trade experts say its likely demise next month is a further move away from multilateral rules designed to promote global free trade and towards a ‘law of the jungle’ where might is right.

For two years the Trump administration has been blocking appointments to the top body that rules on trade disputes, which means it will soon have too few members to function at all.

Washington has now increased pressure, questioning the WTO budget. Trade officials told Reuters this raised a risk that the Geneva-based body’s biggest paymaster would block its funding, accelerating the end of its ability to resolve disputes.

The U.S. Trade Representative’s office did not respond to questions about the budget.

Washington argues that the Appellate Body has flouted clear rules and morphed into something else while other WTO members have just stood by.

“By blocking the appointment of Appellate Body members they have truly found the weakest point of the system,” said Belgian former Appellate Body member Peter Van den Bossche.

About 70% of initial WTO rulings are sent for review by a three-person panel of the Appellate Body, making it central to binding settlements of international disputes.

But Washington’s blocking action has reduced a pool of seven adjudicators to just three, the minimum required to sit on a case. When two of those three reach the end of their terms on Dec. 10, the Appellate Body will cease to function.

At a monthly gathering of the 164 WTO member states on Friday, Mexico, representing a group of 118 countries, will again call for the vacancies to be filled, but Washington is expected to maintain its veto. As the WTO relies on a consensus, it takes just one objection to block a proposal.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
Visa flera posten