Vad är skillnaden mellan skiljedom och kommissionens förslag till investeringsdomstol?

Som en reaktion på kritik mot internationell skiljedom vill EU har ett investeringsdomstol. Motståndarna påstår att det bara handlar om ett nytt namn på det gamla systemet. Tyvärr är det inte sant. Oförmågan att föra debatt och försvara en väl fungerande internationell rättsordning reglerad av FN kommer förmodligen ge oss en ny, garanterat onödig och förmodligen sämre fungerande institution. 

‘Motståndarna till Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP — frihandelsavtal med USA) och Comprehensive Economic and Trade Agreement  (CETA — frihandelsavtal med Kanada) har sedan några år skjutit in sig på det som kallas Investor-State Dispute Settlements (ISDS). ISDS påstås vara privata domstolar där företag kan stämma stater för lagstiftning som hotar företagens vinster. Kritikerna ger bilden av någon form av diversehandel där stater kan stämma för lite vad som helst.

Och detta är det första missförståndet. Företag kan inte stämma för vad som helst. Stämningar begränsas naturligtvis av vad som står i handelsavtalet. Det är som om någon skulle sälja ett hus och köparen efterhand anser att huset inte uppfyller det som sägs i avtalet. Han kanske upptäcker att värmepannan som i avtalet påstås vara nyinsatt i själva verket är många år gammal. Köparen kan då stämma säljaren för det. Men han kan inte stämma säljaren för sådant som inte berörs i avtalet, t ex att toaletten är gammal, golven knarrar, att det inte kommer in någon sol genom fönstren mot norr eller annat han får för sig att han inte gillar.

Det är exakt detsamma med TTIP- och CETA-avtalen. Det är mycket tydligt vad ett företag kan och inte kan stämma en stat för. Exempelvis att ett företag inte kan stämma en stat för att den inför lagar och regler till förmån för folkhälsa och miljö eller för att ett land vill ha sjukvård i offentlig regi. Det är viktigt att komma ihåg att det är stater som ingår frihandelsavtal. De vill förstås skydda sina nationella företag från diskriminering eller expropriation — men de är ju inte intresserade av att själva bli stämda. Konsekvensen är att moderna handels- och investeringsavtal innebär starkt begränsade möjligheter att stämma staterna.

De exempel som ofta dras fram är inte lagstiftning utan avtalsbrott. Företag har uppfyllt att statliga krav på att till exempel utvinna gas- eller olja och fått sitt tillstånd — det vill säga staten har ingått ett kontrakt — men så stiftar politikerna plötsligt en ny lag som förbjuder utvinning. Då kan staten bli stämd för avtalsbrott; man har lovat något som man sen inte håller. Det är naturligtvis inte acceptabelt i en rättsstat. Jag tror få av de som är kritiska mot att även staten lyder under lagarna och måste hålla avtal skulle förespråka alternativet om de tänkte efter.

Det återkommande exemplet med Philip Morris mot Australiska staten bygger på ett över 20 år gammalt avtal som öppnade en möjlighet för PM att stämma för så kallad ”indirekt expropriering”. Förutom att PM förlorade, så kommer inga motsvarande möjligheter till stämningar att finnas i TTIP eller CETA. Att ett avtal har brister betyder inte att alla avtal har brister.

Vidare finns det ett annat missförstånd som präglar debatten. Nämligen att ISDS är benämningen på en viss domstol eller ett institutionellt regelverk. Men det stämmer inte heller. ISDS avser klausulen i ett handels- och investeringsavtal som säger var en tvist kring avtalet skall avgöras. Detta är återigen något vi känner igen från vanliga kontrakt vi skriver som privatpersoner. Ofta stadgas det att en tvist skall avgöras i svensk domstol, men i företagssammanhang är det vanligt med privat skiljedom.

Detsamma gäller internationella handelsavtal. Deras ISDS-klausul brukar som regel hänvisa till internationell skiljedom. Det är ett internationellt rättssystem som styrs av en FN-konvention och cirka 160 stater har skrivit under den. Det är därför ett företag kan stämma exempelvis Sverige genom ett skiljedomsförfarande och faktiskt få ut skadeståndet: Sverige har förbundit sig att respektera skiljedomen på samma sätt som Sverige har förbundit sig att respektera andra internationella domstolar. I en mening är det ”privata domstolar”; parterna utser själva domarna mellan sig och betalar för tjänsten. Om ett utländskt företag stämmer Sverige för avtalsbrott väljer företaget en domare och Sverige en. Tillsammans väljer dessa två en tredje som ordförande. I själva processen är naturligtvis andra personer inblandade som advokater, tekniska experter och så vidare, men de tre skiljemännen fattar beslut som normalt sett inte kan överklagas. Stockholms handelskammare driver ett av de äldsta och största skiljedomsinstituten.

Systemet har flera fördelar. Skiljedomarna är inte knutna till något lands rättssystem och lojala med det och landets regering. Skiljedomarna kan väljas inte bara för sina kunskaper som jurister (de behöver inte ens vara jurister) utan på grundval av andra expertkunskaper. Fallen kan vara tekniskt komplexa och handla om allt från immateriella rättigheter till koncessioner för råvaruutvinning. Då är det bra att kunna ha en skiljedomare som är expert på just det området. Snabbheten är en annan fördel — det går inte att överklaga —  och den relativa sekretessen en tredje. Handels- och investeringsavtalen är offentliga, liksom domskälen. Däremot måste inte företagen offentliggöra alla sina argument då de kan utgöra affärshemligheter.

Att kritiken mot en normal skiljedomskluasul i CETA och TTIP bygger på en rad missförstånd hindrade inte EU-kommissionen att backa. Snabbt svängde man ihop ett förslag till en separat investeringsdomstol under EU:s kontroll:  Investment court system (ICS) Kanadensarna gick med på denna och den finns nu inskriven i CETA-avtalet. Om amerikanerna kommer gå med på den i TTIP återstår att se. Med största sannolikhet är det en knäckfråga.

Motståndarna till CETA och TTIP påstår nu att ICS är samma sak som vanlig internationell skiljedom, bara under ett annat namn. Men det är helt fel. ICS kommer att vara en permanent domstol med domare utvalda av de stater som ingått avtalet. Domarna kommer inte få agera i andra kapaciteter när det gäller internationella handelsfrågor, exempelvis som rådgivare. Besluten kommer också att kunna överklagas och transparensen vara större.

Detta innebär att ICS är väsentligt annorlunda än det nuvarande skiljedomssystemet. Den viktigaste skillnaden är att vid en tvist mellan ett företag och en stat kommer domarna (skiljemännen) inte utses en vad av företaget och staten. Istället kommer EU ha utsett alla domare. Möjligheterna att överklaga är också en nyhet. Att den möjligheten har skapats är lite förvånande. Dels tar det mer tid, men framför allt är det knappast någon fördel för staterna. De kan visserligen överklaga, men det kan ju även företagen. I snitt torde ingen vinna på det, utom att allt tar längre tid och kostar mer pengar.

Det som gör beslutet att införa en ny domstol svårbegripligt är den knappast kommer att ge andra resultat. Ingen har anklagat det vanliga skiljedomssystemet för att gynna företagen. Oftast ogillas deras krav. Staterna vinner. Men framför allt kommer den nya domstolen att döma efter exakt samma avtal som en skiljedomsinstituten skulle döma efter. Så om tanken är att den nya domstolen skall vara en domstol gör den ingen skillnad. Alternativet är att det inte handlar om en domstol utan ett politiskt organ med uppgift att döma så det passar ett lands regering. I så fall är planen att helt enkelt avskaffa rättsstaten när det gäller internationell handel och investeringar. Ingenting tyder på detta, så slutsatsen får nog bli ICS helt enkelt är en onödig institution, skapad av reaktiva politiker som inte tror sig om att kunna klara att försvara rättsstaten i offentlig debatt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Frihandel i media vecka 46

RCEP, WTO och pommes frites i veckans pressklipp om handel. 2018-11-14 Singapores Straits Times skiver om RCEP, som förväntas bli det största handelsavtalet i världen under nästa år:  Leaders of Asean's 10 members and six key trading partners vowed to sea...

Frihandel i media vecka 46

RCEP, WTO och pommes frites i veckans pressklipp om handel.

2018-11-14

Singapores Straits Times skiver om RCEP, som förväntas bli det största handelsavtalet i världen under nästa år: 

Leaders of Asean’s 10 members and six key trading partners vowed to seal a pact to create the world’s largest free trade area next year – the Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP).

”The task to conclude the RCEP negotiations is becoming more urgent and significant given the current headwinds faced by the global economy,” they said in a statement after meeting at the RCEP Summit.

”We undertook the collective commitment to deliver on the expeditious conclusion of the RCEP… to foster an open, inclusive and rules-based trading system, and demonstrate to the world that it is possible to make trade work for all.”

(—)

The RCEP accounts for 45 per cent of the world population, 40 per cent of global trade and a third of the world’s economy. Negotiations began in 2013, with an initial target of wrapping them up by 2015, but this has been postponed several times, including this year.

PM Lee noted that talks were into their sixth year now, and urged fellow leaders to press on, saying: ”Further prolonging negotiations puts the RCEP at risk of losing credibility and support from our stakeholders, and will mean missing a major opportunity to bring tangible benefits to our businesses and citizens.””

 

 

2018-11-14

Per Nyrén, projektledare för Näringslivs- och globaliseringsfrågor på tankesmedjan Frivärld skriver om WTO på ledarplats i Svenska Dagbladet:

Under det gångna året har världssamfundet med förfäran bevittnat hur rivaliteten mellan USA och Kina blossat upp till nya proportioner.

Omvärldens missnöje med tullstridens påfrestningar på de globala handelsförbindelserna har länge uttryckts med en allmän vädjan om vapenvila. På senare tid har missnöjet i allt högre grad omvandlats till ett tydligare motstånd mot frihandelns nedmontering, genom att proaktivt främja en omstöpning av Världshandelsorganisationens (WTO) funktionssätt och regelverk.

Det hittills största steget mot WTO-reform togs den 24 och 25 oktober, när en grupp av “likasinnade” WTO-medlemmar träffades i Ottawa för att skissera en omdaning av världshandelns regelverk. Utöver Europeiska unionen och värdlandet Kanada deltog företrädare för Australien, Brasilien, Chile, Japan, Kenya, Mexiko, Nya Zeeland, Norge, Sydkorea, Schweiz och Singapore.

Mötet resulterade i en gemensam kommuniké, som riktade kritik mot de två stormakterna (som inte inbjudits till mötet), dock utan att de nämndes vid namn.

Ottawamötets parter yttrade implicit stark kritik mot att USA hindrar utnämningar till WTO:s skiljedomstol, det ytterst beslutsfattande organet i organisationens tvistlösningssystem. Domstolen har i normala fall sju domare, men sedan september är de bara tre, vilket är minimiantalet för att systemet ska fungera. Även Obamaadministrationen blockerade utnämningar till skiljedomstolen, vilket underminerar domstolens självständighet. Om denna praxis fortsätter kan stora delar av WTO:s arbete paralyseras.

Samtidigt konstaterade mötesdeltagarna att WTO behöver vidta nya åtgärder för att motverka otillåtet bruk av subventioner och att WTO:s medlemmar har inte nått upp till de krav på transparens som en fungerade handelsregim kräver.

(—)

Men på flera viktiga punkter kom de “likasinnade” länderna inte överens. Både EUoch Kanada har tidigare presenterat mer omfattande reformförslag.

Bland det som inte nämndes i Ottawa hör att utvecklingsländer och utvecklade länder har olika åtaganden i WTO, och hittills har organisationens medlemmar på egen hand valt vilken kategori de vill tillhöra.

Att världens största ekonomi i köpkraftsjusterat BNP (Kina) i detta avseende fortfarande betraktar sig som ett “utvecklingsland”, och därmed åtnjuter slappare förpliktelser än många av WTO:s andra medlemsländer, är särskilt kontroversiellt i sammanhanget. WTO saknar också ett fungerande system för att reglera påtvingad överlåtelse av teknologi och rollen för statligt ägda företag, problem som i takt med Kinas ekonomiska tillväxt blir allt mer påtagliga för omvärlden.

Dessa tillkortakommanden bör åtgärdas, både för den internationella handelns allmänna välmående och för att stävja USA:s tullpolitiska stridsvilja.

Att USA:s och Kinas relation blivit allt mer antagonistisk grundas i en omfattande kamp om inflytande i världspolitiken – där båda eftersträvar militärt, teknologiskt och normsättande övertag. Handelspolitiska reformförslag är därför otillräckliga för att enskilt mildra denna stormaktskonflikt, men skulle utgöra en oumbärlig beståndsdel av en större strategisk uppgörelse.”

 

2018-11-09

Svt rapporterar från EU:s handelsministermöte som bland annat berör Colombias pommes frites-tullar:

”En internationell handelskonflikt är på väg att blossa upp sedan Colombia beslutat att införa tullar på djupfrysta pommes frites från Europa.

Nu kräver Belgien att EU agerar.

Colombia har trots frihandelsavtal med EU beslutat att införa tullar på europeiska djupfrysta pommes frites.

Det har fått Belgien, som skapade produkten, att reagera.

När EU:s handelsministrar träffades i Bryssel på fredagen krävde den belgiska ministern Didier Reynders att EU agerar.

– Vi exporterar mycket jordbruksprodukter, och pommes frites är viktiga för oss, säger Reynders.

Enligt ministern finns många mindre bolag i Belgien som exporterar djupfrysta pommes frites, däribland till Colombia. Han hoppas därför på stöd från andra EU-länder – och att EU-kommissionen, som ansvarar för handelspolitiken inom EU, ska ta frågan till Världshandelsorganisationen WTO.

Handelskommissionär Cecilia Malmström säger att Colombias agerande är djupt bekymmersamt.

– Jag har tagit upp detta själv med den colombianska ministern. Vi har intensiva samtal med dem för att försöka förstå varför och försöka övertala dem att inte göra på det här sättet.

Vad händer om de gör det?

– De kommer göra det, och då måste vi titta på det och möjligen ta frågan till WTO, säger Cecilia Malmström.

Frågan om pommes frites är också principiellt viktig.

– I dag handlar om tullar på pommes frites, men låter man det passera kan det handla om andra produkter längre fram, säger Margarete Schramböck, Österrikes handelsminister som också leder arbetet inom EU.

Annars är det konflikten med USA som står högst på agendan på handelsministrarnas möte.

Samtal pågår med hopp om att få till ett mindre handelsavtal och därmed undvika nya amerikanska tullar, förutom de på stål och aluminium, som USA redan infört.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Nairobi. Finansiellt centrum i Afrika.

Afrika: AfCFTA går sakta framåt

Frihandelavtal driver ofta fram institutionella förändringar. För Afrikas del en viktig effekt. Rilwan Akeyewale, CEO of Grandir Inc. har skrivit en bra sammanfattning av tänkta fördelar och nackdelar med African Continental Free Trade Agreement (AfCF...

Afrika: AfCFTA går sakta framåt

Frihandelavtal driver ofta fram institutionella förändringar. För Afrikas del en viktig effekt.

Rilwan Akeyewale, CEO of Grandir Inc. har skrivit en bra sammanfattning av tänkta fördelar och nackdelar med African Continental Free Trade Agreement (AfCFTA) från affärsmagasinet How we made it in Africa.

Målet med AfCFTA är enligt uppgift att skapa ett afrikanskt EU. Dit är nog vägen lång, å andra sidan handlar det just nu enbart om att underlätta handel mellan de afrikanska staterna. 44 länder har skrivit under och fler är på väg att ansluta sig.

Akeywale rekommenderar att problem hanteras genom förbättrad lagstiftning. En effekt av handelsavtal är ofta att lagstiftning moderniseras och blir mer lika mellan länderna som ingår i avtalet.

Ett intressant exempel är Kanada som allt mer lämnar sin interna protektionism som ett resultat av ACTA-avtalet med EU.

Det kan förstås medföra onödig byråkratisering, men för Afrikas del överväger garanterat fördelarna.

”Without comprehensive policy-making and preferential treatment for Africa’s most at-risk economies, the AfCFTA could prove to be a force for economic divergence, rather than a force for good. It is therefore important that participating countries build an efficient and participatory institutional architecture to avoid leaving any economies behind.

To increase the impact of the trade deal, industrial policies must also be put in place, especially those concerning SMEs and manufacturing. These must focus on productivity, competition, diversification and economic complexity.

Furthermore, individual countries under the agreement should introduce policies that address the concerns of labour unions, encourage healthy competition without killing local businesses, ensure strict adherence to waste disposal and protect intellectual property.”

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Vid nyår smäller det för CPTPP!

CPTPP träder i kraft vid nyår

Ytterligare ett stort, nytt frihandelsavtal ser dagens ljus. Bra, men målet måste vara att förr eller senare återuppliva arbetet med ett globalt avtal under WTO. Minns ni TPP,  det stora handelavtalet som var underskrivet och klart, men som Donald Trum...

CPTPP träder i kraft vid nyår

Ytterligare ett stort, nytt frihandelsavtal ser dagens ljus. Bra, men målet måste vara att förr eller senare återuppliva arbetet med ett globalt avtal under WTO.

Minns ni TPP,  det stora handelavtalet som var underskrivet och klart, men som Donald Trump kastade i papperskorgen när han tillträdde?

Det försvann inte utan återkom som CPTPP  (Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership) med alla länder utom USA. Det betyder Australien, Brunei, Kanada, Chile, Japan, Malaysia, Mexiko, Nya Zeeland, Peru, Singapore och Vietnam.

Den sista oktober ratificerade Australien avtalet vilket betyder att det nu kan träda i kraft.

I januari kommer Japan och USA att börja förhandla ett bilateralt frihandelsavtal. För Japans del är alltså CPTPP välkommet. I och med det är Japan ett viktigt land i världens tredje största frihandelsområde efter EU och USMCA (före detta NAFTA) med nästan 14 procent av världens samlade BNP. Det betyder att Japans förhandlingsläge mot USA är kraftigt förbättrat.

Det är dessutom positivt att processer mot ökad frihandel går vidare trots att USA inte längre går i spetsen.

Det negativa är förstås att världen kommer att längre från en global handelsordning. Ett stort antal frihandelsavtal mellan länder och regioner ökar krånglet. Drömmen är att hela världen skulle samlas kring ett globalt avtal administrerat av WTO.

Sanningen att säga är det inte bara USA:s fel att den processen gått i stå. Men just nu spelar tyvärr USA en oerhört destruktiv roll och det bästa man kan göra är förmodligen att sitta still i båten och helt enkelt övervintra Trump-administrationen.

Under tiden borde EU fundera på en strategi för att få fart på WTO när Trump-eran är över. Även om Trump blir president en period till handlar det om drygt sex år. I internationell politik och särskilt i handelssammanhang är det en ganska rimlig tidsrymd för att få fram en bra plan som har alla EU-ländernas stöd och kan vara förankrad även i omvärlden.

Här är avtalstexten länkad från Kanadas regering.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Frihandel i media vecka 45

2018-11-08 Under veckan har det varit en debatt om frihandel och miljö i DN. Först ut den 4:e var nationalekonomerna Rikard Forslid och Mark Sanctuary som menar att handeln minskar utsläpp av växthusgaser genom effektivare resursanvändning:    "En v...

Frihandel i media vecka 45

2018-11-08

Under veckan har det varit en debatt om frihandel och miljö i DN.

Först ut den 4:e var nationalekonomerna Rikard Forslid och Mark Sanctuary som menar att handeln minskar utsläpp av växthusgaser genom effektivare resursanvändning: 

 

”En vanlig uppfattning är att internationell handel är dåligt för miljön eftersom handel innebär transporter, och transporter leder till miljöföroreningar. Mot detta brukar det framhållas att det inte är säkert att det är transporterna som egentligen är problemet eftersom en lång transport med ett miljövänligt transportmedel kan vara bättre för miljön än en kortare transport med ett smutsigt transportmedel. Det är inte heller säkert att internationell handel leder till längre transporter än inhemsk handel. Det är visserligen sant att till exempel import från Asien leder till långa transporter, men när en vara importeras från Köpenhamn till Malmö innebär det betydligt mindre transporter än om varan transporteras från Stockholm till Malmö.

Det vore alltså dumt att begränsa den internationella handeln bara för att en vara korsar en landsgräns. Därför bör politiken inrikta sig direkt på källan till utsläppen snarare än att begränsa den internationella handeln. Ett exempel på detta är en bränsleskatt som slår ganska direkt på källan till utsläppen, eftersom den gör det dyrare att använda fossilt bränsle.

Risken att smutsig produktion förläggs till länder med låga miljökrav måste tas på allvar. Det är också så att vårt konsumtionsmönster har betydelse för den globala miljön, vilket kartläggs inom det intressanta Prince-projektet. Men för varje konsumtionsmönster minimeras den globala produktionens miljöavtryck genom att så lite resurser som möjligt används, och det är i stort sett detsamma som att producera så effektivt som möjligt. Eftersom världshandeln bidrar till en effektivare global produktion tenderar den också att minska det globala resursutnyttjandet. Handeln bidrar därmed till att minska utsläppen av växthusgaser, och det är nödvändigt om den globala uppvärmningen ska hejdas. Det är därför ett misstag att i miljöns namn motverka den internationella handeln.”

 

Därefter svar från ett antal forskare i Göteborg: 

”Vi håller med Forslid och Sanctuary att en begränsad handel är ett ineffektivt sätt att bedriva miljöpolitik, men att ignorera de negativa effekter en ökad handel kan ha för miljön är att blunda för verkligheten. Miljöpåverkan på grund av vår konsumtion sker i allt större utsträckning utanför Sveriges gränser: 65 procent av klimatutsläppen och 80 procent av användningen av bekämpningsmedel och farliga kemiska produkter, enligt uppskattningar i Prince-projektet. Vi måste diskutera hur vi kan ta ansvar och driva en politik för att minska denna påverkan.

Här krävs en kombination av åtgärder. Naturligtvis kan vi, så som DN:s ledare (2/11) poängterar, agera internationellt för att stödja de länder vi importerar varor ifrån att driva en ambitiösare miljöpolitik. Vidare kan privata och offentliga konsumenter, liksom företag verksamma i globala värdekedjor, redan i dag ta ansvar genom att ställa hållbarhetskrav på de varor man köper. Här kan resultaten från Prince-projektet ge viktig information om vilka länder och vilka varukedjor som är av särskilt intresse för att minska effekterna av den svenska konsumtionen.

Vi bör också hitta vägar att sätta pris på de utsläpp som sker i andra länder, till exempel genom miljötullar på import från länder som inte själva beskattar utsläpp av växthusgaser, eller genom skatt på konsumtionssidan (så som en klimatskatt på livsmedel). Det är framför allt risken för begränsningar i möjligheten att bedriva denna sorts politik – som minskar ett lands påverkan på miljö och människors hälsa, både inom och utanför dess gränser – som varit i central i kritiken på frihandelsavtal som TTIP.”

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
FYI: fundera inte för länge...

Frihandel gör oss mer ekonomiskt rationella

Frihandel ger oss inte bara bättre och billigare produkter och utsätter näringslivet för hälsosam konkurrens, utan bidrar också till rationellare beslut.  Traditionell ekonomisk teori utgår från att människor har full information och fattar rationell...

Frihandel gör oss mer ekonomiskt rationella

Frihandel ger oss inte bara bättre och billigare produkter och utsätter näringslivet för hälsosam konkurrens, utan bidrar också till rationellare beslut. 

Traditionell ekonomisk teori utgår från att människor har full information och fattar rationella beslut baserade på den egna upplevelsen av nytta. Vitsen med denna i sig irrationella premiss är att medan det är lätt att säga att den borde modifieras är det inte så enkelt att säga exakt hur den borde modifieras.

Men det är solklart att människor inte är rationella. I viss mån är vi styrda av olika tumregler — en sorts aggregerad rationalitet. Om människan i historiens gryning skulle ha funderat för mycket exakt på vilket sätt man borde fly från den sabeltandade tigern istället för att bara sticka sin väg, skulle ingen av oss finnas.

Richard B McKenzie har varit professor vid University of California, Irvines’s Merage Business School och har skrivit “A Brain-Focused Foundation for Economic Science.”

Han menar i en artikel i WSJ att marknaden bidrar till mer rationalitet genom att aggregera beslut och handlande från miljoner personer. Om länder isolerar sig från världsmarknaden går de miste om den kunskapen. Kostnaden är alltså större än bara de omedelbara förlusterna genom högre priser.

Classical economists assume that all market participants exercise perfect decision-making prowess, finely weighing costs against benefits, discounting for time and risk, and improving production efficiency. In this model, there can be no economic gains from better decision-making. Perfect decisions simply can’t be beat.

In the past half-century, however, behavioral economists and psychologists have shown that people’s decision-making abilities are far from perfect. We are subject to hundreds of biases and fall prey to any number of fallacies—weighing sunk costs, ignoring opportunity costs, discounting future gains and losses with large errors—that economics professors preach against in their intro courses. The behavioral enthusiast Dan Ariely has described human decision making as “predictably irrational.”

One reason is that the human brain itself must contend with the limited resources contained in its three pounds of gelatinous mass. It also faces enormous demands on its highly evolved yet flawed processes. It must respond by economizing on its scarce resources.

Just to survive flight-or-fight situations, for example, the brain could not have evolved to develop perfectly rational decisions. Such decisions would require so much time that our ancestors would have been eaten long before they reached their logically flawless conclusions. By adopting imperfect heuristics that lead to some decision mistakes, the brain can free up mental resources for deployment in a broader range of decisions as well as other physiological duties. In other words, many of behaviorists’ claimed irrationalities have rational foundations, from the brain’s perspective.

This is where markets come in. While some behaviorists support government “nudges” to improve human decision making, politicians and bureaucrats often are no better at making rational decisions than ordinary citizens. Markets are a more effective mechanism for rewarding rational thinking. Persistently irrational decision makers in a competitive marketplace can be expected to misjudge costs and overlook profitable trading opportunities—and, consequently, lose access to resources.

(—)

The more rational decision makers can, by their market decisions, show their irrational counterparts how they can be more prosperous by altering their working heuristics. This means competitive processes can make remaining participants more inclined to consider opportunity costs, ignore sunk costs, and discount future opportunities more accurately.

Behavioral economists have often disregarded the role of markets in enhancing collective rationality. Market pressures can make people more rational than behaviorists have found in their research, which is often conducted on undergraduate volunteers who are given little time to evaluate options and no time to take advantage of their cohorts’ errant decisions. When economic decisions must be made under the daily, disciplining grind of the marketplace, the prevalence of unexploited profitable opportunities and wayward decisions can be expected to diminish.

Open trade can lead to more-efficient allocation of people’s internal mental resources as they devise more-rational heuristics—that is, approaches that are efficient and profitable in the global marketplace. And these trade-induced heuristics can have benefits throughout the domestic economy.

Trade restrictions intentionally curb these competitive pressures. As a result, citizens of protectionist nations don’t merely lose out on the benefits of comparative advantage; they also lose out on trade-induced improved thinking. That is hardly the way to make America great again.”

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export
Är kriget på väg att ta slut?

Handelsavtal USA-Kina lagom till nästa presidentval?

Trump vinner handelskriget på hemmaplan i form av politiska prestigevinster. Att kostnaderna i verkligheten är stora kommer hans kritiker ha svårt att förklara. Just nu vädras det enligt DN förhoppningar om att USA och Kina är på väg att försöka avsluta si...

Handelsavtal USA-Kina lagom till nästa presidentval?

Trump vinner handelskriget på hemmaplan i form av politiska prestigevinster. Att kostnaderna i verkligheten är stora kommer hans kritiker ha svårt att förklara.

Just nu vädras det enligt DN förhoppningar om att USA och Kina är på väg att försöka avsluta sitt handelskrig.

Det är främst USA som har initiativet och ett sorts övertag. USA importerar betydligt mer från Kina än tvärt om. Vilket å andra sidan betyder att USA drabbas mer av sina egna handelshinder. Det är amerikanska konsumenter som betalar tullarna med sina egna, skattade pengar.

Handelskriget minskar också möjligheterna för USA att tillsammans med EU och andra OECD-länder hantera det verkliga problemet med Kina, nämligen landets systematiska och målmedvetna politik när det gäller att komma över utländsk teknologi och genom investeringar få inflytande i andra länder. Som så ofta inom världspolitiken går det inte att säga om ett land är ”ont eller gott”. Kina är både en konstruktiv aktör som gynnar frihandel och ekonomisk tillväxt, och en aktör med sina helt egna intressen av att bli en stormakt som kan utmana USA globalt.

För Trumps del vore ett avslutat handelskrig och någon form av frihandelsavtal med Kina en seger.

Trump är inte en traditionell protektionist. Han är (på felaktiga grunder) bekymrad över USA:s underskott i handelsbalansen. Han tror vidare att underskottet beror på orättvisa villkor när det gäller handel mellan USA och dess handelspartners och att detta kan lösas genom att varje land tecknar ett separat frihandelsavtal med USA. Genom att varje land agerar ensamt kommer USA kunna utnyttja sitt övertag (alla vill handla med USA) för att få bra villkor.

Han försökte den strategin med EU ända tills han förstod att EU-länderna inte kan agera självständigt i handelsfrågor. Där tog det stopp.

Men med NAFTA gick det bättre. Där lyckades USA navigera så att Mexiko och Kanada blev tvungna att förhandla var för sig. När Mexiko gått med på ett avtal tvingades Kanada att också gå med.

Trump drev alltså i det fallet igenom sin strategi. Det var en politisk prestigevinst. Men i praktiken blev det inga stora förändringar och handelsunderskotten kommer knappast påverkas. Inget rimligt frihandelsavtal kan göra något åt det grundläggande skälet till handelsunderskottet: amerikanerna är rika och älskar att shoppa mer än de älskar att spara. Det gäller inte minst amerikanska staten som under Trump slår nya rekord i budgetunderskott. Även om amerikanska staten kanske inte köper så mycket från utlandet går de lånade pengarna till löner, som sen spenderas på importprodukter.

Med andra ord blev det nya NAFTA (USMCA) en prestigevinst snarare än en realpolitik vinst, men på ett område som är alldeles för komplext för att kunna förklaras.

Ett frihandelsavtal med Kina kommer — om det blir verklighet — att fungera på exakt samma sätt. Trump kan utmåla det som att han tvingat Kina till förhandlingsbordet. Ett avtal kommer kunna vara klart rätt lagom till att USA går in i nästa presidentvalrörelse. Det kan då spinnas som en enorm framgång samtidigt som det verkliga resultatet av avtalet inte kommer att ramla in förrän en bra bit in på nästa mandatperiod. Den kommer — om han vinner valet — att bli Trumps sista. Och om han inte vinner valet spelar det ändå ingen roll vad ett handelsavtal ger för resultat. Trump kan med andra ord inte förlora handelskriget i opinionen.

Men politiken är förstås bra enbart som ett ytligt, politiskt taktikspel.

Ur ekonomisk synvinkel är den renodlat vansinne. Trump är helt enkelt världsmästare i den allra obehagligaste formen av politiskt hantverk.

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export

Inte bara stora företag importerar och exporterar — USA:s handelskrig hot mot småföretagare

Det finns människor bakom siffrorna. Småföretag drabbas hårt av USA:s handelskrig med Kina. Debatten om USA:s handelskrig med Kina förs ofta i övergripande termer; procentsatser, värdet av importen som drabbas, antalet jobb som försvinner i USA:s ekonomi...

Inte bara stora företag importerar och exporterar — USA:s handelskrig hot mot småföretagare

Det finns människor bakom siffrorna. Småföretag drabbas hårt av USA:s handelskrig med Kina.

Debatten om USA:s handelskrig med Kina förs ofta i övergripande termer; procentsatser, värdet av importen som drabbas, antalet jobb som försvinner i USA:s ekonomin som helhet.

Men de som drabbas är människor av kött och blod, både företagare och anställda. En stor del av både export och import görs av mindre företag och en betydande del av importen är komponenter som ingår i produkter som exporteras från USA till andra länder.

Dessutom drabbas förstås kinesiska företag, men från Kina finns det inte samma goda tillgång på statistik som från USA.

Raymond J. Keating som är chefekonom på The Small Business & Entrepreneurship Council skriver i Washington Times.

”Make no mistake, this (USA: tullar på varor från Kina) very much is a small business issue. For example, exporting to China largely is about small and mid-size enterprise. Among U.S. employer firms exporting to China (based on U.S. Census Bureau data), 53.8 percent have fewer than 20 employees, 68.7 percent fewer than 50 employees, 78.4 percent less than 100 workers and 92.1 percent fewer than 500 employees.

The story is similar when it comes to U.S. firms dealing with imports from China, with 43.3 percent having fewer than 20 employees, 55.7 percent fewer than 50 employees, 65.3 percent less than 100 workers and 83.0 percent fewer than 500 employees.

For good measure, it must be kept in mind that more than 55 percent of overall U.S. imports ranks as inputs for U.S. businesses. In addition, China’s retaliatory measures matter, as they raise costs and reduce opportunities for U.S. small businesses and workers involved in exporting.

Trade with China, while not without real problems, must be put in proper perspective. It has been an overall net plus for the U.S. economy. Consider that U.S. goods exports to China from 2001 — the year that China was admitted to the World Trade Organization — to 2017 grew by 579 percent. And over the same period, U.S. imports from China — goods for consumers, and intermediate and capital goods for businesses, including for small businesses — grew by 394 percent. That’s strong growth — far outdistancing the rise in overall U.S. trade and economic growth.

(—)

In testimony earlier this year before the U.S. House Committee on Small Business, I pointed out: “Rather than raising costs to trade with China, the best path forward would be to enter into serious discussions that lay the groundwork for a China-U.S. free trade agreement. Through that process, the U.S. would be able to constructively advance the cause for open markets and property rights in China. And a free trade accord between the world’s two largest economies would considerably expand opportunities for entrepreneurs, small businesses and workers in both nations.”

Still, there is some potential good news on the trade front as the administration has announced it is seeking trade agreements with Japan, the European Union and Great Britain. This would open opportunities for our small businesses in appealing markets and solidify relationships with these important U.S. allies. The United States re-engaging as a global leader of free trade would boost U.S. economic growth for the long term and boost entrepreneurship, which has been lagging. Advancing free trade is the approach the United States needs to pursue with China as well.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
Visa flera posten