Vad är skillnaden mellan skiljedom och kommissionens förslag till investeringsdomstol?

Som en reaktion på kritik mot internationell skiljedom vill EU har ett investeringsdomstol. Motståndarna påstår att det bara handlar om ett nytt namn på det gamla systemet. Tyvärr är det inte sant. Oförmågan att föra debatt och försvara en väl fungerande internationell rättsordning reglerad av FN kommer förmodligen ge oss en ny, garanterat onödig och förmodligen sämre fungerande institution. 

‘Motståndarna till Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP — frihandelsavtal med USA) och Comprehensive Economic and Trade Agreement  (CETA — frihandelsavtal med Kanada) har sedan några år skjutit in sig på det som kallas Investor-State Dispute Settlements (ISDS). ISDS påstås vara privata domstolar där företag kan stämma stater för lagstiftning som hotar företagens vinster. Kritikerna ger bilden av någon form av diversehandel där stater kan stämma för lite vad som helst.

Och detta är det första missförståndet. Företag kan inte stämma för vad som helst. Stämningar begränsas naturligtvis av vad som står i handelsavtalet. Det är som om någon skulle sälja ett hus och köparen efterhand anser att huset inte uppfyller det som sägs i avtalet. Han kanske upptäcker att värmepannan som i avtalet påstås vara nyinsatt i själva verket är många år gammal. Köparen kan då stämma säljaren för det. Men han kan inte stämma säljaren för sådant som inte berörs i avtalet, t ex att toaletten är gammal, golven knarrar, att det inte kommer in någon sol genom fönstren mot norr eller annat han får för sig att han inte gillar.

Det är exakt detsamma med TTIP- och CETA-avtalen. Det är mycket tydligt vad ett företag kan och inte kan stämma en stat för. Exempelvis att ett företag inte kan stämma en stat för att den inför lagar och regler till förmån för folkhälsa och miljö eller för att ett land vill ha sjukvård i offentlig regi. Det är viktigt att komma ihåg att det är stater som ingår frihandelsavtal. De vill förstås skydda sina nationella företag från diskriminering eller expropriation — men de är ju inte intresserade av att själva bli stämda. Konsekvensen är att moderna handels- och investeringsavtal innebär starkt begränsade möjligheter att stämma staterna.

De exempel som ofta dras fram är inte lagstiftning utan avtalsbrott. Företag har uppfyllt att statliga krav på att till exempel utvinna gas- eller olja och fått sitt tillstånd — det vill säga staten har ingått ett kontrakt — men så stiftar politikerna plötsligt en ny lag som förbjuder utvinning. Då kan staten bli stämd för avtalsbrott; man har lovat något som man sen inte håller. Det är naturligtvis inte acceptabelt i en rättsstat. Jag tror få av de som är kritiska mot att även staten lyder under lagarna och måste hålla avtal skulle förespråka alternativet om de tänkte efter.

Det återkommande exemplet med Philip Morris mot Australiska staten bygger på ett över 20 år gammalt avtal som öppnade en möjlighet för PM att stämma för så kallad ”indirekt expropriering”. Förutom att PM förlorade, så kommer inga motsvarande möjligheter till stämningar att finnas i TTIP eller CETA. Att ett avtal har brister betyder inte att alla avtal har brister.

Vidare finns det ett annat missförstånd som präglar debatten. Nämligen att ISDS är benämningen på en viss domstol eller ett institutionellt regelverk. Men det stämmer inte heller. ISDS avser klausulen i ett handels- och investeringsavtal som säger var en tvist kring avtalet skall avgöras. Detta är återigen något vi känner igen från vanliga kontrakt vi skriver som privatpersoner. Ofta stadgas det att en tvist skall avgöras i svensk domstol, men i företagssammanhang är det vanligt med privat skiljedom.

Detsamma gäller internationella handelsavtal. Deras ISDS-klausul brukar som regel hänvisa till internationell skiljedom. Det är ett internationellt rättssystem som styrs av en FN-konvention och cirka 160 stater har skrivit under den. Det är därför ett företag kan stämma exempelvis Sverige genom ett skiljedomsförfarande och faktiskt få ut skadeståndet: Sverige har förbundit sig att respektera skiljedomen på samma sätt som Sverige har förbundit sig att respektera andra internationella domstolar. I en mening är det ”privata domstolar”; parterna utser själva domarna mellan sig och betalar för tjänsten. Om ett utländskt företag stämmer Sverige för avtalsbrott väljer företaget en domare och Sverige en. Tillsammans väljer dessa två en tredje som ordförande. I själva processen är naturligtvis andra personer inblandade som advokater, tekniska experter och så vidare, men de tre skiljemännen fattar beslut som normalt sett inte kan överklagas. Stockholms handelskammare driver ett av de äldsta och största skiljedomsinstituten.

Systemet har flera fördelar. Skiljedomarna är inte knutna till något lands rättssystem och lojala med det och landets regering. Skiljedomarna kan väljas inte bara för sina kunskaper som jurister (de behöver inte ens vara jurister) utan på grundval av andra expertkunskaper. Fallen kan vara tekniskt komplexa och handla om allt från immateriella rättigheter till koncessioner för råvaruutvinning. Då är det bra att kunna ha en skiljedomare som är expert på just det området. Snabbheten är en annan fördel — det går inte att överklaga —  och den relativa sekretessen en tredje. Handels- och investeringsavtalen är offentliga, liksom domskälen. Däremot måste inte företagen offentliggöra alla sina argument då de kan utgöra affärshemligheter.

Att kritiken mot en normal skiljedomskluasul i CETA och TTIP bygger på en rad missförstånd hindrade inte EU-kommissionen att backa. Snabbt svängde man ihop ett förslag till en separat investeringsdomstol under EU:s kontroll:  Investment court system (ICS) Kanadensarna gick med på denna och den finns nu inskriven i CETA-avtalet. Om amerikanerna kommer gå med på den i TTIP återstår att se. Med största sannolikhet är det en knäckfråga.

Motståndarna till CETA och TTIP påstår nu att ICS är samma sak som vanlig internationell skiljedom, bara under ett annat namn. Men det är helt fel. ICS kommer att vara en permanent domstol med domare utvalda av de stater som ingått avtalet. Domarna kommer inte få agera i andra kapaciteter när det gäller internationella handelsfrågor, exempelvis som rådgivare. Besluten kommer också att kunna överklagas och transparensen vara större.

Detta innebär att ICS är väsentligt annorlunda än det nuvarande skiljedomssystemet. Den viktigaste skillnaden är att vid en tvist mellan ett företag och en stat kommer domarna (skiljemännen) inte utses en vad av företaget och staten. Istället kommer EU ha utsett alla domare. Möjligheterna att överklaga är också en nyhet. Att den möjligheten har skapats är lite förvånande. Dels tar det mer tid, men framför allt är det knappast någon fördel för staterna. De kan visserligen överklaga, men det kan ju även företagen. I snitt torde ingen vinna på det, utom att allt tar längre tid och kostar mer pengar.

Det som gör beslutet att införa en ny domstol svårbegripligt är den knappast kommer att ge andra resultat. Ingen har anklagat det vanliga skiljedomssystemet för att gynna företagen. Oftast ogillas deras krav. Staterna vinner. Men framför allt kommer den nya domstolen att döma efter exakt samma avtal som en skiljedomsinstituten skulle döma efter. Så om tanken är att den nya domstolen skall vara en domstol gör den ingen skillnad. Alternativet är att det inte handlar om en domstol utan ett politiskt organ med uppgift att döma så det passar ett lands regering. I så fall är planen att helt enkelt avskaffa rättsstaten när det gäller internationell handel och investeringar. Ingenting tyder på detta, så slutsatsen får nog bli ICS helt enkelt är en onödig institution, skapad av reaktiva politiker som inte tror sig om att kunna klara att försvara rättsstaten i offentlig debatt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vinsten viktigare än kostnaden

Frihandel innebär inledningsvis kostnader, men dessa uppgår bara till kring 20 procent av vinsten. I praktiken innebär frihandel att man får tillbaka åtta kronor för varje två kronor man lägger ut. Det är ingen tillfällighet att det land som just nu ä...

Vinsten viktigare än kostnaden

Frihandel innebär inledningsvis kostnader, men dessa uppgår bara till kring 20 procent av vinsten. I praktiken innebär frihandel att man får tillbaka åtta kronor för varje två kronor man lägger ut.

Det är ingen tillfällighet att det land som just nu är marknadsledande när det gäller protektionism är ett av världens rikaste, och att de länder som kastar sig in i handelskriget och hotar med motåtgärder också är relativt rika.

Undantaget är Japan som är både positivt till frihandel och rikt.

Men det mest positiva exemplet är Afrika som är på väg på mot att skapa världens största frihandelsområde. 54 nationer, en miljard människor och 3,4 triljoner i samlat BNP.

Att Afrikas länder går mot allt friare handel är extra viktigt. Det finns nämligen ingenting som är så viktigt för att öka tillväxt och välstånd, särskilt för fattiga länder och människor.

Björn Lomborg, chef för  Copenhagen Consensus Center och en av världens intressantaste tänkare när det gäller utveckling och välstånd skriver om detta i The Hill.

Lomborg menar att frihandel har en kostnadssida som uppgår till så mycket som 20 procent jämfört med vinsten. Frihandel orsakar inledningsvis strukturförändringar som drabbar anställda, företag och hela regioner. Det kräver olika insatser som tillsammans med kapitalförstöring — investeringar i produktionsresurser som måste tas ur bruk innan de är avskrivna — har en kostnad. Förutom de rent humanitära skälen att göra insatser finns det också politiska skäl. I USA har protektionismen vunnit mark delvis genom att folk i vissa regioner faktiskt drabbats av industrinedläggningar på grund av utländsk konkurrens. Bättre politik på området skulle kanske ha minskat motståndet, även om man i rättvisans namn har lagt ner resurser för att hantera problemen. Tyvärr med ganska liten effekt. Samma sak i EU. Försök att omskola människor och förlägga andra verksamheter till regioner som förlorat arbetsplatser har inte varit särskilt lyckosamma.

Men samtidigt är det förstås orimligt att bara se på kostnadssidan. Att 20 procent av vinsten försvinner innebär ju att 80 procent blir kvar. En investering som kostar två kronor men ger en intäkt på 10 kronor är extremt bra. 400 procent avkastning är inte att förakta…

Om Doha-rundan förverkligades (i praktiken ett globalt frihandelsavtal) skulle världen bli 11 triljoner dollar rikare varje år fram till 2030. Det är knappast ett stort problem om 20 procent av den summan försvinner. Det skulle ändå bli kvar 9 triljoner dollar.  Det betyder 1000 dollar extra årligen jämfört med dagens utveckling för varje enskild person i utvecklingsländerna. på 12 år skulle 145 miljoner människor tas ur fattigdom.

Även människor i rika länder vinner på frihandel. I USA är exportföretag mer lönsamma och betalar högre löner än motsvarande företag som inte exporterar och konsumenterna får uppemot 30 procent mer för sin pengar tack vare importvarorna i butiken.

Även miljön gynnas. Det finns ett tydligt samband mellan välstånd och miljövård. Det är bara mycket rika samhällen som kan avsätta stora ytor skogsmark för att skydda några fågelarter, ta stora kostnader för rening av utsläpp eller ganska snabbt byta ut sin bilpark mot miljövänliga fordon.

Att lägga ut pengar för att hantera de negativa effekterna av frihandel är helt enkelt en god affär.

Det behöver också bara göras en begränsad period. När väl strukturförändringarna är genomförda och ekonomin anpassat sig till den nya situationen finns vinsterna kvar, medan kostnaderna försvinner — eller rättare sagt går ner till de normala kostnaderna för omställning som alltid finns i en ekonomi som utvecklas. Frihandel är egentligen inte väsensskild från tekniska eller institutionella förändringar som påverkar ekonomin.

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Frihandel i media vecka 6

2019-02-15 Nils-Eric Sandberg, en av Sveriges viktigaste liberala skribenter och långvarig medarbetare på DN:s ledarsida skriver nu krönikor i bl a Kristianstadsbladet. Här om EU:s utveckling:  "EEC-EG-EU blev en framgång. Ett nytt krig mellan de gamla...

Frihandel i media vecka 6

2019-02-15

Nils-Eric Sandberg, en av Sveriges viktigaste liberala skribenter och långvarig medarbetare på DN:s ledarsida skriver nu krönikor i bl a Kristianstadsbladet. Här om EU:s utveckling: 

”EEC-EG-EU blev en framgång. Ett nytt krig mellan de gamla arvfienderna Tyskland och Frankrike är nu helt otänkbart. Europa har fått fred.

Men hur fungerar nu EU? Vi ser skarpa konflikter mellan gamla och nya medlemsländer. Några intressanta uppsatser finns i boken ”Prosperity through Trade and Structural Reform” (Dialogos). Det är en festskrift till Per Magnus Wijkman på hans 80-årsdag. Wijkman har varit chefekonom, bland annat för EFTA och Industriförbundet.

En av uppsatserna i boken – allt är på engelska – heter ”The Bell Tolls for the European Union”, och är skriven av Nils Lundgren, före detta chefekonom på Nordbanken. Han är inte motståndare till EU men ser kritiskt på hur den politiska och ekonomiska makten flyttats från medlemsländerna och koncentrerats till EU.

Här finns ett allvarligt problem. Ett visst mått av överstatlighet är en ofrånkomlig del av EU. Men överstatligheten måste ha en legitimitet för att accepteras, och därmed fungera. Och de senare åren har EU utvecklats – eller deformerats – från frihandelspakt till ett kontroll- och bidragssystem.

Utvidgningen – ivrigt påhejad av Sverige – var förmodligen ett misstag. En rad länder som helt saknar grundarnas tradition av frihandel och öppen demokrati har kommit in och utnyttjar gemenskapen för egna intressen.

Ett andra misstag var att EU införde euron. Länder med stora skillnader i tillväxt och konkurrenskraft fick en gemensam valuta. Därmed förlorade de den flexibilitet och kontrollfunktion som ligger i en flytande växelkurs. Lundgren, liksom hans i förtid bortgångne kollega Lars Wohlin, var bestämda motståndare till euron.

Men det fanns ett alternativ, skisserat av den tyske ekonomen Roland Vaubel: en gemensam valuta använd parallellt med de nationella valutorna. Problemet var att Vaubel skrev sin bok på engelska. Toryledamöter läste den och introducerade förslaget i Bryssell. Där trodde politikerna att idén var engelsk, och därför sade de absolut nej. Begreppet ”parallell currency system” såg de som ett ”four-letter word” – ovanligt långt four-letter.”

2019-02-14

Euractiv skriver om det nya frihandelsavtalet mellan Singapore och EU: 

”The European Parliament approved on Wednesday (13 February) the EU-Singapore Free Trade Agreement (EUSTFA), the bloc’s first bilateral trade agreement with a southeast Asian country.

The trade deal removes all existing tariffs on goods from the EU, removes trade barriers by recognizing EU safety tests and will make the business environment more predictable, according to the European Commission.

The trade agreement provides new opportunities for Europeans in sectors such as telecommunications, environmental services, engineering, computing and maritime transport. It will also make the business environment more predictable.

Singapore also agreed to remove obstacles to trade besides tariffs in key sectors, for instance by recognising the EU’s safety tests for cars and many electronic appliances or accepting labels that EU companies use for textiles.

In addition, the investment protection agreement will include an Investment Court System for resolving investment disputes.

There are more than 10,000 European companies in Singapore with total bilateral trade in goods of over €53 billion and €51 billion-worth of trade in services. Singapore is the number one location for European investment in Asia, according to the Commission.”

2019-02-08

Göteborgsposten. Maria Nilsson, riksdagsledamot för Liberalerna svarar Ali Esbati (v) i debatt om hamnkonflikten i Göteborg:

Det står bortom alla tvivel att stridsåtgärderna i Göteborg blivit oproportionerliga när vart fjärde företag i Göteborg påverkats. Konsekvenserna av det är i förlängningen svagare tillväxt vilket kommer att slå mot de personer som Esbati säger sig försvara. Eller är minskad tillväxt något Vänsterpartiet vill offra för en politisk markering.

Ali Esbati undviker helt de ekonomiska utmaningarna som den rådande luckan i regelverket medför. Snart öppnas Göteborgs hamnar för en frihandel som omfattar en tredjedel av världens BNP när Japans frihandelsavtal med EU börjar gälla. Redan 15 000 jobb i Sverige är beroende av handeln med Japan, och det kan bli fler till följd av det nya frihandelsavtalet.

I den händelse Göteborgs hamn inte längre anses vara tillförlitlig kan handeln i framtiden mycket väl riktas om. Då riskerar hamnen snart sin position som Skandinaviens största containerhamn och hanteringen skulle gå via andra hamnar såsom Oslo. Det skulle vara en stor förlust för svenska företag, svensk tillväxt och Sveriges välfärd.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Är frihandlare dumma eller onda? Bild: Gustave Doré

Är frihandelsvänner antingen dumma eller onda?

Är frihandeln bara en kuliss bakom vilken ett omfördelningssystem som gynnar de rika och mäktiga döljer sig? Den här artikeln i det amerikanska politiska magasinet Truthout är intellektuellt intressant på grund av det sätt som argumentationen förs. "...

Är frihandelsvänner antingen dumma eller onda?

Är frihandeln bara en kuliss bakom vilken ett omfördelningssystem som gynnar de rika och mäktiga döljer sig?

Den här artikeln i det amerikanska politiska magasinet Truthout är intellektuellt intressant på grund av det sätt som argumentationen förs.

”In Washington policy circles, being a supporter of free trade is pretty much comparable to saying you believe in evolution. All reasonable people say they accept the doctrine and agree that tariffs and other forms of protectionism are evil and dirty.

While there are good arguments for free trade as an economic policy, in the real world what passes for “free trade” is pretty much any policy that redistributes income upward, even if it is directly at odds with free trade.

(—)

The long and short in this story is that “free trade,” as it appears in Washington policy debates, is pretty much whatever the rich and powerful want it to be. It has nothing to do with the economic concept of free trade; it is about redistributing more money from everyone else to them.”

Författaren Dean Baker är uppenbarligen en på området mycket kunnig person. Om man bortser från ett extremt märkligt resonemang om att patent och copyright är en form av protektionism, är hans kritiska verklighetsbeskrivning av olika usla kompromisser på frihandelsområdet helt rimlig.

Reglerna kring handel drabbas, även när den övergripande ambitionen är frihandel, av exakt samma dynamik som alla andra politiska idéer när de implementeras. Särintressen, okunskap, traditioner och ideologiska kompromisser korrumperar den ursprungliga idén. Det gäller ju även sådant som äganderätt, yttrandefrihet och andra mycket fundamentala delar av det politiska landskapet.

Och det är förstås viktigt för alla frihandelsvänner att uppmärksamma och kritisera när termen ”frihandel” används felaktigt av okunskap eller av retoriska skäl.

Felet Baker gör och som är vanligt i många politiska debattörers föreställningsvärld är att han lider av en sorts vag konspirationsföreställning.

Det är en sak att säga att en del av den politik som motiveras med frihandelsargumentet är politiska kompromisser som i vilket fall när kom till gynnade något särintresse.

En annan sak är den tanke som Baker uttrycker i citatet ovan.

Där påstår Baker att de politiska ambitionerna om ”frihandel” i Washington inte har något med frihandel att göra, att det bara är frågan om att de rika vill berika sig genom någon form av ”omfördelning” (redistribution).

Och det är förstås där som han resonemang havererar fullständigt. Hur skulle detta system ha kommit till? Alla som känner till Washingtons politiska sektor vet att det förvisso finns tusentals lobbyister för olika mer eller mindre små och bisarra särintressen, men det finns också inflytelserika organisationer och mäktiga politiker som styrs av idéer och ideal. Det sker en dragkamp mellan dessa intressen, som i alla demokratier, och tyvärr vinner inte alltid rätt sida.

Men att påstå att att USA:s frihandelsdebatt och den politik som faktiskt förts i decennier enbart är en någon sorts konspiration av ”the rich and powerful” är förstås helt knäppt.

Dessutom är detta något som polariserar och förgiftar debatten. Bakers uppfattning reducerar ju dem som argumenterar för frihandel till antingen naiva idealister som inte förstår vad deras idéer egentligen leder till, eller till kallhamrade cynikern som gå de rika och mäktigas ärenden. Alla försök att hitta en gemensam inställning, exempelvis ”hur skall vi kunna skapa frihandelsavtal som kan accepteras av de beslutande församlingarna med så få, små och oskadliga kompromisser som möjligt” blir med Bakers attityd inte möjlig.

Han har ju redan avfärdat frihandlare som dumma eller onda.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

”Afrikas EU” sakta mot förverkligande

Allt närmare frihandel i Afrika. En av de viktigaste faktorerna för välstånd. Länderna i Afrika jobbar på att skapa vad som kommer att bli världens största frihandelsområde. Dock bara till ytan, inte när det gäller antalet människor eller BNP. Liknel...

”Afrikas EU” sakta mot förverkligande

Allt närmare frihandel i Afrika. En av de viktigaste faktorerna för välstånd.

Länderna i Afrika jobbar på att skapa vad som kommer att bli världens största frihandelsområde. Dock bara till ytan, inte när det gäller antalet människor eller BNP. Liknelsen med EU som vissa afrikanska ledare gjort är möjligen lite överoptimistisk.  Men utvecklingen är ändå positiv.

African Continental Free Trade Area (AfCFTA) rullar sakta framåt. 17 länder har ratificerat avtalet. När man kommer upp i 22 länder börjar avtalet att gälla.

African Development Bank (AfDB) räknar med att implementeringen kommer att ge en 15 procent ökning av handeln och ett netto på 2,8 miljarder dollar i ytterligare tillväxt.

Alla beräkningar av den typen är osäkra, men en entydig erfarenheten säger att handeln och därmed välståndet ökar när det finns avtal på plats som säkrar långsiktigt stabila förhållanden.

Afrikas problem är att många av länderna ofta legat i krig och dessutom handlat med forna kolonialherrar. Te, kaffe, vin och liknande har handlats från Europa — ibland trots att produkterna kommit från grannländerna. Man har fått flyga mellan afrikanska länder visa Paris eller London.

Afrikanerna har också haft fokus på att få tillgång till EU:s marknad. Det är självklart att EU bör ha frihandel med omvärlden, men regeln är att länder handlar med sina grannar. Det gäller även mycket utvecklade och globaliserade ekonomier som Sverige, Tyskland, Frankrike. De dominerande export- och importländerna är grannarna. Att Afrika börja få frihandel mellan de afrikanska länderna är mycket betydelsefullt.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Låt Trump vinna handelskriget mellan EU och USA

EU bör deklarera att att Trump har vunnit handelskriget och ta bort hotet om strafftullar. Det vore bra för EU:s position när förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal mellan USA och EU startar. Även om de värsta anklagelserna mot EU om att vara prote...

Låt Trump vinna handelskriget mellan EU och USA

EU bör deklarera att att Trump har vunnit handelskriget och ta bort hotet om strafftullar. Det vore bra för EU:s position när förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal mellan USA och EU startar.

Även om de värsta anklagelserna mot EU om att vara protektionistiskt inte stämmer, så är den motsatta bilden inte heller sann.

När Donald Trump startade handelskriget mot EU (där det för tillfället råder vapenvila) motiverade han detta med att EU hade högre tullar mot USA än tvärt om. Hans påståenden var som vanligt spretiga, inexakta och extremt överdrivna, men i princip hade han rätt. EU:s tullar är högre mot USA än USA:s tullar mot EU. Till det kommer ett mer komplext regelverk och stora subventioner på livsmedelsområdet. Även USA har dock både byråkrati och subventioner så inslagen av icke-tariffära handelshinder är svåra att jämföra.

Men faktum kvarstår. EU:s tullar har historiskt varit högre än USA:s. USA:s rykte om att vara pådrivande i frihandelsfrågor är välmotiverat trots en hel del tråkiga undantag.

Det betyder förstås att USA:s konsumenter har gynnats av att kunna köpa europeiska varor med låga tullar och i bästa fall delvis betalda av EU:s skattebetalare, medan EU:s medborgare fått betala mer för amerikanska produkter och dessutom sett sina pengar försvinna utomlands.

USA har vunnit, EU har förlorat.

Men i Trumps bisarra förställningsvärld är det förstås tvärt om.

Tyvärr är EU-eliten inte så mycket bättre än Donald Trump. Jean-Claude Juncker deklarerade i ett tal i Hamburg att:

”So now we will also impose import tariffs. This is basically a stupid process, the fact that we have to do this. But we have to do it. We will now impose tariffs on motorcycles, Harley Davidson, on blue jeans, Levis, on Bourbon. We can also do stupid. We also have to be this stupid.”

Han förstår uppenbarligen att strafftullar mot USA är en korkad åtgärd, men uppfattar att de är nödvändiga (”…we have to do this”).

Det är förstås inte alls sant. Ingenting tvingar EU att straffa sina egna medborgare med högre priser på import från USA bara för att Trump straffar sina medborgare med högre priser på import från EU.

Nu när EU och USA skall starta nya förhandlingar om ett frihandelsavtal är det ett excellent tillfälle för EU:s politiker — främst Juncker och Malmström — att deklarera att ”Donald Trump vinner handelskriget” och ta bort hoten om strafftullar. Det kommer att ge stor trovärdighet till EU:s hållning  i de kommande förhandlingarna och underlätta för de intressen som EU verkligen vill driva.

Att det inte finns en frihandelsavtal mellan EU och USA är mycket märkligt. USA är EU:s största handelspartner. EU importerade för drygt 500 miljarder dollar och exporterade för nästan 600 miljarder dollar. Dessa siffror motsvarar ett tätt samarbete mellan EU och USA. Att villkoren för det samarbetet inte finns långsiktigt fastslaget i ett frihandelsavtal är förstås till stor nackdel för alla inblandade aktörer.

Dessutom är USA och EU de mest betydelsefulla internationella aktörerna när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Att banden över Atlanten är så starka som möjligt är önskvärt också av det skälet. Många inom EU gillar inte Donald Trump, men det kommer en tid efter Trump, antingen i och med presidentvalet 2021 eller 2025. Frihandelsavtalet mellan USA och EU kommer knappast vara klart till 2021. Snarare kommer det att bli en valfråga till valet 2025, och hur EU har betett sig påverkar förstås den amerikanska debatten.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Ryktet om EU som en protektionistisk organisation är starkt överdrivet. Men det finna brister i handelspolitiken. Inriktningen avgörs bland annat vid valen till EU-parlamentet i maj.

Det bästa med EU är gratis

I valet till EU-parlamentet finns det två linjer. Att EU skall göra bra saker som är gratis, eller dåliga saker som kostar pengar. Den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner brukar säga att det bästa med EU är gratis. Med det menar han förstå...

Det bästa med EU är gratis

I valet till EU-parlamentet finns det två linjer. Att EU skall göra bra saker som är gratis, eller dåliga saker som kostar pengar.

Den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner brukar säga att det bästa med EU är gratis.

Med det menar han förstås att de fyra friheterna; för varor, tjänster, arbetskraft och kapital inte kostar något att upprätthålla. Eller, något kostar det väl, men den kostnaden är i alla händelser mindre än att upprätthålla gränserna och minska den fria rörligheten.

Tyvärr ägnar sig EU åt en rad andra verksamheter som kan ifrågasättas. Därvidlag är EU inte unikt. Var helst det finns en politisk organisation utan stenhårda institutionella ramar för sin verksamhet kommer ”kreativa” och ”välmenande” individer att försöka kidnappa den för sina egna syften. Det gäller statsmakterna i EU:s medlemsländer. De ägnar sig undantagslöst åt saker vars värde kan ifrågasättas eller som är uppenbart destruktivt och slösaktigt. Gemensamt för dessa projekt är att medborgarna nästan aldrig har efterfrågat dessa projekt eller ens vet om att de existerar. Och det mesta av vad EU ägnar sig åt har medlemsstaterna stått bakom.

Man kan konstatera att många politiker som tidigare varit motståndare till EU nu är rätt entusiastiska. De har nämligen kommit på att politik man inte kan få igenom i hemlandet kanske kan genomföras på EU-nivå, på tryggt avstånd från de egna väljarna. Dessa politiker ser dessutom gärna att EU skall kunna ta för sig av medlemsstaternas beslutanderätt genom majoritetsbeslut. EN EU-skatt finns alltid på agendan, högt upp eller lite längre ner. Många inbitna EU-federalister har varit med länge och är gamla. De har lärt sig vara tålmodiga. Det vet att tålmodigt driva frågor, även om dessa kanske kommer att förverkligas efter det egna frånfället.

Därför är det oerhört viktigt att de som väljs till Europaparlamentet har fokus på att behålla det med EU som är bra och värdefullt; öppenhet, handel, rättstat, maktdelning, men motarbetar federalism, byråkratisering, överföring av makt till EU annat än som ett resultat av total enighet mellan medlemsstaterna.

Det radikala EU-motståndet är lika orimligt som den naiva EU-entusiasmen. Tyvärr har EU-debatten i Sverige fastnat i skyttegravarna från folkomröstningen om medlemskap vilket i hög utsträckning blockerar den seriösa debatten om vilken inriktning av EU som är bäst ur svensk synpunkt. Det finns självklart nationella intressen som varierar mellan länder — Frankrike och Tyskland har andra mål med EU än vad Sverige har. Det är lite tabu att tala om ”nationella intressen” i Sverige, men det är en självklar del av debatten i alla andra EU-länder.  Det är bara i högtidstalen det finns ett enda mål med EU — när TV-lamporna slocknat och journalisterna har packat ihop sina bandspelare startar dragkampen igen. Visserligen en i huvudsak fredlig och civiliserad dragkamp, men icke desto mindre en kamp om att samarbetet också skall gynna de egna, nationella intressena.

Den viktiga frågan till dem som står på listorna till EU-parlamentet i valet i maj är alltså hur de vill att EU skall utvecklas. Tycker de frihandel, öppenhet och rättstat är det viktiga, eller tycker de att EU skall bli ytterligare en stat som pysslar med allt och ingenting utan fasta gränser för sin kompetens?

Eller enklare. Vill de att EU skall göra det som är bra och gratis, eller det som är dåligt och kostar pengar?

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Frihandel i media vecka 5

2019-02-07 I Star Tribune skriver Jim Spencer om att de nya tullarna kan kosta Minnesota över 16 000 jobb: "WASHINGTON – Tariffs applied to imports by the Trump administration and retaliation to them will kill hundreds of thousands of U.S. jobs, raise ho...

Frihandel i media vecka 5

2019-02-07

I Star Tribune skriver Jim Spencer om att de nya tullarna kan kosta Minnesota över 16 000 jobb:

”WASHINGTON – Tariffs applied to imports by the Trump administration and retaliation to them will kill hundreds of thousands of U.S. jobs, raise household expenses by hundreds to thousands of dollars a year and slow national economic growth if they continue. That’s the message of a newly released study commissioned by tariff opponents.

The Tariffs Hurt the Heartland campaign released the study on Capitol Hill Wednesday with support from four U.S. senators, two Republicans and two Democrats. It was another volley in an escalating economic policy fight pitting American multinational businesses that believe in a global economy against an administration using punitive levies on foreign companies to get U.S. businesses and consumers to buy American.

Tariffs Hurt the Heartland is a coalition of trade groups and agriculture groups whose member companies include such major Minnesota businesses as 3M, Cargill, Target Corp. and Best Buy, as well as Farmers for Free Trade, which includes Minnesota members, and the Minnesota Retail Association.

The study predicted a net loss of more than 934,000 U.S. jobs — including 16,100 in Minnesota — over the next one to three years if current tariffs stay in place and certain threatened escalations occur. The reason for the job losses, said the study’s author, Laura Baughman, is that eight jobs are lost for every job created by tariffs.

“Tariffs support protected industries,” Baughman said. “But they reduce corporate and household spending. The negatives vastly outweigh the positives.”

(—)

Appearing at the news conference for the new study’s release, Sen. Pat Toomey, R-Pa., an outspoken critic of the metal tariffs, told reporters that while figures in the Tariffs Hurt the Heartland study were extrapolations, the attempt by President George W. Bush to use tariffs as a trade negotiating tool produced a verifiable loss of nearly 200,000 American jobs.

Minnesota soybean farmers who depend on sales to China are suffering from a double whammy of natural and man-made problems. Bad weather and oversupply had driven down prices before the tariffs hit. Minnesota soybean sales to China dipped to near zero in November 2018.

The Consumer Technology Association, a trade group for the tech industry, reported in December that “tariffs on imported Chinese products now cost the technology industry an additional billion per month.”

The retail industry may have the most to lose because so much of its inventory is made in China. A spokeswoman said Target sent two “subject matter experts” from its Minneapolis headquarters to Washington to participate in a lobbying effort Tariffs Hurt the Heartland coordinated with its study release.

Bruce Nustad, president of the Minnesota Retailers Association, said distress runs the gamut.

“We hear concerns across the board,” Nustad said. “… Retailers understand the importance of reviewing and addressing our nation’s trade agreements. However tariffs have a negative impact on retailers and Minnesota’s consumers. Retailers in Minnesota are already feeling the impact now, and worry that the longer the tariffs remain in place, the deeper the impact will be.””

2019-02-01

Rikard Husu på finska Yle intervjuar Svenskt Näringslivs Sophia Bengtsson om frihandelsavtalet mellan EU och Japan:

Frihandelsavtalet mellan EU och Japan är en stark markering mot de protektionistiska strömningarna inom handelspolitiken.

Enligt Sophia Bengtsson som är expert på handelsfrågor vid Svenskt Näringslivs kontor i Bryssel har osäkerheten kring USA bidragit till att föra EU och Japan närmare varandra.

– Det har en väldigt viktig strategisk och symbolisk betydelse för både EU och Japan att de lyckas sluta det största handelsavtalet någonsin i en tid då andra inte ser att frihandel och handelsavtal är den riktiga vägen.

Att USA nyligen drog sig ur ett frihandelsavtal för Stillahavsländer där bland annat Japan skulle ha ingått kan ses som en bidragande orsak till intresset för tätare samarbete med EU.

– Man kan ju se detta som att Japan vänder sig till EU för att de var på väg att få ett stort frihandelsavtal som inte gick i lås och därför blev EU plötsligt mer intressant för Japan, säger Bengtsson.

(—)

Slopandet av tullar är det mest framträdande draget i överenskommelsen mellan EU och Japan. Men i och med frihandelsavtalet förbinder sig Japan även vid många standarder som EU redan följer sedan tidigare, påpekar Sophia Bengtsson.

Det här är ett led i att göra de standarder som tillämpas i Europa till globala standarder. Bengtsson gläder sig också över att klimatpolitiken fått en framhävd roll i avtalet.

– I det här avtalet har man för första gången inkluderat att båda sidor åtar sig att följa Parisavtalet och det är kanske något man kommer att sätta som någon slags norm framöver.

Öppnar för nordiska bolag
För de nordiska företagen gäller det att dra nytta av tillgången till den japanska marknaden.

– Man har ju pratat om träprodukter som är väldigt populära i Japan, jag vet att de använder sig ganska mycket av furu till exempel, så där kunde man kunna se att svenska och finska produkter kan bli stora.

– Men så har vi också e-handel och finansiella tjänster som svenska företag jobbar med mycket skulle kunna få en stor boost av det här avtalet, fortsätter Bengtsson.

– Oavsett av vilka varor du vill producera och skicka till Japan så kommer företagen att gynnas så jag tror att man kommer att se en stor ökning över hela linjen i de nordiska länderna.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Visa flera posten