Teknisk utveckling som minskat transportkostnader har haft stor betydelse för handelns utveckling. Men politiken är lika viktig.

Varför är frihandel bra — det ekonomiska svaret

Det finns flera skäl till att frihandel är bättre än någon form av reglerad handel. Ett skäl är att frihandel ökar det materiella välståndet. 

I dag tar vi det ekonomiska svaret och nästa vecka det filosofiska.

Frihandelsfrågorna var nästan helt frånvarande i det svenska valet. Det är ur en synpunkt rimligt eftersom det finns en bred samsyn bland svenska partier om att frihandel är bra, samt att handelspolitiken hanteras av EU.  De olika turerna kring i Trumps handelskrig med Kina och EU fortsätter. Detta är mycket intressant men knappast meningsfullt att kommentera löpande.

Det kan därför vara på sin plats att återgå till frågan om varför frihandel är önskvärt?

Frihandel är bra för att det gör alla inblandade rikare.

Men är det så, och varför?

Om vi börjar med handel mellan människor finns det flera skäl till att välståndet ökar.

  1. Om man har överskott av något kan man använda överskottet och byta till sig något man har underskott av.
  2. Specialisering ger effektivitet. Den som kan byta på en marknad kan specialisera sig genom att tillverka en produkt och byta till sig andra produkter.
  3. Ju fler som specialiserar sig desto större effektivitet. Exempelvis är skomakaren specialist på att göra skor. Men han använder produkter från andra specialister som garvar skinn, tillverkar tråd, gummisulor, öljetter, skosnören, spännen. Den som garvar skinnet får det från slaktaren, som i sin tur fått djuret från bonden. Den som tillverkar spännen och öljetter är en del i en värdekedja som börjar i gruvan där man utvinner malm, fabriken som förädlar malmen till stål. Tillverkaren av gummisulor är en del av värdekedja som börjar på gummiplantagen och via kemiska fabriker där man tar fram gummi som passar till skosulor.

I den process som beskrivs ovan ingår tusentals människor som inte känner eller ens bryr sig om varandra. I gruvan finns dessutom maskiner som tillverkas på annat håll, av människor som behöver bo och äta och därför har bostäder tillverkade av andra människor och äter mat tillverkad och distribuerad av ytterligare andra människor. Även i en enkel produkt som ett par skor är förmodligen tiotusentals människor delar av produktionsprocessen, i en dator eller en bil eller ett flygplan handlar det om miljoner.

När det gäller skorna kunde de en gång tillverkas av en person på en gård. Den personen klarade alla delar av processen från att föda upp och slakta djuret, bereda skinnet, skära till, sy, pligga och alla andra moment som var nödvändiga för att få fram ett par dojjor. Det paradoxala är att vi som lever i ett ”kunskapssamhälle” ofta kan betydligt mindre än en järnåldersbonde. Men det är också vitsen med ett kunskapssamhälle. Kunskapen finns spridd på miljoner individer och manifesteras i samhällsinstitutioner, infrastruktur och tekniska system. Marknadsekonomin får allt att fungera, och den bygger i sin tur på en politisk maktstruktur som upprätthåller lag, ordning och rättsstat så att vi kan vara trygga och lita på att avtal gäller.

Var och en av oss behöver inte kunna så mycket eftersom vi utan att anstränga oss eller ens tänka på det drar nytta av kunskapen hos miljoner andra individer, i många fall även sådana som inte ens längre existerar. Den dator den här bloggposten skrivs på bygger på decennier av utveckling och många av dem som deltagit har garanterat hunnit avlida. Men den kunskap de har lever kvar i datorn så att jag kan använda den — utan att kunna ett dugg om datorer.

Specialisering innebär inte bara att investeringar i kunskap används effektivare, utan även att produktionskapital används bättre. Det är smartare att en maskin går dygnet runt för att tillfredsställa efterfrågan på en produkt, än att två maskiner (dubbla investeringskostnaden) går halva dygnet och står still halva dygnet.

Att dela upp arbetet för att kunna öka specialiseringen förefaller närmast självklart förnuftigt. Vi vet genom egen erfarenhet att man blir bättre på något man gör mycket och kan koncentrera sig på. Men det finns ett annat fenomen som inträder vid arbetsdelning och som inte är lika lätt att se, nämligen lagen om komparativa fördelar.

För att illustrera den tar vi ett annat exempel:

X är advokat. Han debiterar 4000 kronor timmen för sitt arbete.

Han har en man, Y, anställd som städar kontoret för 500 kronor timmen.

Saken är den att advokat X är snabb och effektiv i allt han företar sig. Även på att städa. Han städar dubbelt så snabbt som Y som är anställd för att städa.

Borde därför advokat X sparka Y och börja städa själv?

Svaret är förstås nej. Om Y städar åtta timmar kostar det X 4000 kronor. Om X gör det jobbet sparar han alltså 400o kronor, men trots sin effektivitet tar det honom ändå fyra timmar, tid då han skulle kunna ha tjänat 16 000 kronor på att arbeta för sina klienter i advokatbyrån. Att städa själv skulle alltså inte spara X 4000 utan kosta honom 12 000 (16 000 – 4 000).

Både X och Y tjänar alltså på att samarbeta. Inte för att de båda gör det de är bäst på, utan för att båda gör det de är relativt sett minst dåliga på.

För att förtydliga.

X är bättre på att städa än Y, men han är ännu bättre på att vara advokat (relativt sett minst dålig).

Y är sämre på att städa än X, men han är helt värdelös som advokat (han är alltså relativt sett minst dålig på att städa).

Varför är det här viktigt?

Jo, därför att man kan intuitivt tro att att på en marknad konkurrerar man och bara den som är bäst har glädje av att konkurrera. Den tanken kommer från att när vi tänker på ”marknad” tänker vi på ”konkurrens” och då tänker vi på ”tävling”. Och i en ”tävling” finns det bara en ”vinnare”.

Men tack vare lagen om komparativa fördelar har alla glädje av att samarbeta på marknaden — även de som är dåliga på allt. Vilket är enkelt att bevisa genom att titta på sig själv eller sin bekantskapskrets. De flesta av oss är inte bäst på något, och hälften av oss är definitionsmässigt medelmåttor eller sämre på ungefär hälften av det vi gör. Men i en väl fungerande modern marknadsekonomi har den flesta av oss mycket bra, bra eller i vilket fall en dräglig tillvaro trots att vi inte excellerar på något område.

Överhuvud taget präglas marknader av samarbete i högre utsträckning är av konkurrens. Konkurrenssituationen inskränker sig till kamp om kunder, förhandlingar om pris med flera anbudsgivare och liknande som motsvarar några procent av verksamheten. När den delen av processen är avklarad vidtar i allmänhet samarbete som ofta sträcker sig över lång tid.

Vad har detta med frihandel att göra?

Svaret är att egentligen är det aldrig länder som handlar med varandra. Det är individer — oftast i form av de formella samarbeten vi kallar ”företag” — som handlar med varandra. Resonemanget om advokat X och hans städare Y kan direkt överföras till företag eller nationer. Det är anledningen till att lågt utvecklade länder som inte är bra på någonting jämfört med en mycket utvecklad nation ändå har nytta av att delta i handel med utvecklade nationer.

Ju större marknader desto mer kan företag dra nytta av specialisering, stordrift och arbetsdelning. Det är därför städer alltid har varit centrum för tillväxt och välstånd. När många människor samlas på en liten yta kan de samarbeta effektivt genom att utnyttja dessa tre faktorer. Den begränsande faktorn fram till 1800-talet var att transporter var dyra, långsamma och opålitliga. Detsamma gällde kommunikation. Brev rörde sig snabbare än varor, men i praktiken aldrig snabbare än en häst kunde springa.

Men på 1800-talet kom ångmaskinen, järnvägen och skepp med stålskrov. Transporter blev snabbare, billigare och pålitligare. Telegrafen gjorde att meddelanden kunde skickas över kontinenter inom några minuter eller timmar. Förhandlingar mellan företagare i olika länder kunde genomföras inom loppet av ett par dagar.

Plötsligt växte enorma marknader fram. Och inte bara i meningen avsättningsmöjligheter för produkter, utan också i meningen möjligheter till samarbete. Råvaror blev billigare, specialiserade underleverantörer kunde hittas i andra länder, standardiserade komponenter kunde tillverkas i miljoner för distribution över hela världen.

Specialisering, stordrift, arbetsdelning var en viktig del av den industriella revolutionen. Självklart finns det en rad andra faktorer, men de ingår inte i denna bloggs område.

Och detta har bara fortsatt. I dag bygger alla mer avancerade produkter på tusentals underleverantörer över hela världen och utvecklingskostnader som kräver globala marknader. Transporter är nästan gratis tack vare moderna containerfartyg.

För att kunna utnyttja kraften i denna utveckling gäller det att politikerna inte sätter käppar i hjulet genom tullar, kvoter, avvikande nationella standarder eller privilegier till inhemska företag.

Det gör att marknaderna krymper och specialisering, stordriftsfördelar och arbetsdelning minskar. Då minskar också det materiella välståndet.

Det är därför frihandeln är så viktig för välståndsutvecklingen.

Vinsten viktigare än kostnaden

Frihandel innebär inledningsvis kostnader, men dessa uppgår bara till kring 20 procent av vinsten. I praktiken innebär frihandel att man får tillbaka åtta kronor för varje två kronor man lägger ut. Det är ingen tillfällighet att det land som just nu ä...

Vinsten viktigare än kostnaden

Frihandel innebär inledningsvis kostnader, men dessa uppgår bara till kring 20 procent av vinsten. I praktiken innebär frihandel att man får tillbaka åtta kronor för varje två kronor man lägger ut.

Det är ingen tillfällighet att det land som just nu är marknadsledande när det gäller protektionism är ett av världens rikaste, och att de länder som kastar sig in i handelskriget och hotar med motåtgärder också är relativt rika.

Undantaget är Japan som är både positivt till frihandel och rikt.

Men det mest positiva exemplet är Afrika som är på väg på mot att skapa världens största frihandelsområde. 54 nationer, en miljard människor och 3,4 triljoner i samlat BNP.

Att Afrikas länder går mot allt friare handel är extra viktigt. Det finns nämligen ingenting som är så viktigt för att öka tillväxt och välstånd, särskilt för fattiga länder och människor.

Björn Lomborg, chef för  Copenhagen Consensus Center och en av världens intressantaste tänkare när det gäller utveckling och välstånd skriver om detta i The Hill.

Lomborg menar att frihandel har en kostnadssida som uppgår till så mycket som 20 procent jämfört med vinsten. Frihandel orsakar inledningsvis strukturförändringar som drabbar anställda, företag och hela regioner. Det kräver olika insatser som tillsammans med kapitalförstöring — investeringar i produktionsresurser som måste tas ur bruk innan de är avskrivna — har en kostnad. Förutom de rent humanitära skälen att göra insatser finns det också politiska skäl. I USA har protektionismen vunnit mark delvis genom att folk i vissa regioner faktiskt drabbats av industrinedläggningar på grund av utländsk konkurrens. Bättre politik på området skulle kanske ha minskat motståndet, även om man i rättvisans namn har lagt ner resurser för att hantera problemen. Tyvärr med ganska liten effekt. Samma sak i EU. Försök att omskola människor och förlägga andra verksamheter till regioner som förlorat arbetsplatser har inte varit särskilt lyckosamma.

Men samtidigt är det förstås orimligt att bara se på kostnadssidan. Att 20 procent av vinsten försvinner innebär ju att 80 procent blir kvar. En investering som kostar två kronor men ger en intäkt på 10 kronor är extremt bra. 400 procent avkastning är inte att förakta…

Om Doha-rundan förverkligades (i praktiken ett globalt frihandelsavtal) skulle världen bli 11 triljoner dollar rikare varje år fram till 2030. Det är knappast ett stort problem om 20 procent av den summan försvinner. Det skulle ändå bli kvar 9 triljoner dollar.  Det betyder 1000 dollar extra årligen jämfört med dagens utveckling för varje enskild person i utvecklingsländerna. på 12 år skulle 145 miljoner människor tas ur fattigdom.

Även människor i rika länder vinner på frihandel. I USA är exportföretag mer lönsamma och betalar högre löner än motsvarande företag som inte exporterar och konsumenterna får uppemot 30 procent mer för sin pengar tack vare importvarorna i butiken.

Även miljön gynnas. Det finns ett tydligt samband mellan välstånd och miljövård. Det är bara mycket rika samhällen som kan avsätta stora ytor skogsmark för att skydda några fågelarter, ta stora kostnader för rening av utsläpp eller ganska snabbt byta ut sin bilpark mot miljövänliga fordon.

Att lägga ut pengar för att hantera de negativa effekterna av frihandel är helt enkelt en god affär.

Det behöver också bara göras en begränsad period. När väl strukturförändringarna är genomförda och ekonomin anpassat sig till den nya situationen finns vinsterna kvar, medan kostnaderna försvinner — eller rättare sagt går ner till de normala kostnaderna för omställning som alltid finns i en ekonomi som utvecklas. Frihandel är egentligen inte väsensskild från tekniska eller institutionella förändringar som påverkar ekonomin.

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Frihandel i media vecka 6

2019-02-15 Nils-Eric Sandberg, en av Sveriges viktigaste liberala skribenter och långvarig medarbetare på DN:s ledarsida skriver nu krönikor i bl a Kristianstadsbladet. Här om EU:s utveckling:  "EEC-EG-EU blev en framgång. Ett nytt krig mellan de gamla...

Frihandel i media vecka 6

2019-02-15

Nils-Eric Sandberg, en av Sveriges viktigaste liberala skribenter och långvarig medarbetare på DN:s ledarsida skriver nu krönikor i bl a Kristianstadsbladet. Här om EU:s utveckling: 

”EEC-EG-EU blev en framgång. Ett nytt krig mellan de gamla arvfienderna Tyskland och Frankrike är nu helt otänkbart. Europa har fått fred.

Men hur fungerar nu EU? Vi ser skarpa konflikter mellan gamla och nya medlemsländer. Några intressanta uppsatser finns i boken ”Prosperity through Trade and Structural Reform” (Dialogos). Det är en festskrift till Per Magnus Wijkman på hans 80-årsdag. Wijkman har varit chefekonom, bland annat för EFTA och Industriförbundet.

En av uppsatserna i boken – allt är på engelska – heter ”The Bell Tolls for the European Union”, och är skriven av Nils Lundgren, före detta chefekonom på Nordbanken. Han är inte motståndare till EU men ser kritiskt på hur den politiska och ekonomiska makten flyttats från medlemsländerna och koncentrerats till EU.

Här finns ett allvarligt problem. Ett visst mått av överstatlighet är en ofrånkomlig del av EU. Men överstatligheten måste ha en legitimitet för att accepteras, och därmed fungera. Och de senare åren har EU utvecklats – eller deformerats – från frihandelspakt till ett kontroll- och bidragssystem.

Utvidgningen – ivrigt påhejad av Sverige – var förmodligen ett misstag. En rad länder som helt saknar grundarnas tradition av frihandel och öppen demokrati har kommit in och utnyttjar gemenskapen för egna intressen.

Ett andra misstag var att EU införde euron. Länder med stora skillnader i tillväxt och konkurrenskraft fick en gemensam valuta. Därmed förlorade de den flexibilitet och kontrollfunktion som ligger i en flytande växelkurs. Lundgren, liksom hans i förtid bortgångne kollega Lars Wohlin, var bestämda motståndare till euron.

Men det fanns ett alternativ, skisserat av den tyske ekonomen Roland Vaubel: en gemensam valuta använd parallellt med de nationella valutorna. Problemet var att Vaubel skrev sin bok på engelska. Toryledamöter läste den och introducerade förslaget i Bryssell. Där trodde politikerna att idén var engelsk, och därför sade de absolut nej. Begreppet ”parallell currency system” såg de som ett ”four-letter word” – ovanligt långt four-letter.”

2019-02-14

Euractiv skriver om det nya frihandelsavtalet mellan Singapore och EU: 

”The European Parliament approved on Wednesday (13 February) the EU-Singapore Free Trade Agreement (EUSTFA), the bloc’s first bilateral trade agreement with a southeast Asian country.

The trade deal removes all existing tariffs on goods from the EU, removes trade barriers by recognizing EU safety tests and will make the business environment more predictable, according to the European Commission.

The trade agreement provides new opportunities for Europeans in sectors such as telecommunications, environmental services, engineering, computing and maritime transport. It will also make the business environment more predictable.

Singapore also agreed to remove obstacles to trade besides tariffs in key sectors, for instance by recognising the EU’s safety tests for cars and many electronic appliances or accepting labels that EU companies use for textiles.

In addition, the investment protection agreement will include an Investment Court System for resolving investment disputes.

There are more than 10,000 European companies in Singapore with total bilateral trade in goods of over €53 billion and €51 billion-worth of trade in services. Singapore is the number one location for European investment in Asia, according to the Commission.”

2019-02-08

Göteborgsposten. Maria Nilsson, riksdagsledamot för Liberalerna svarar Ali Esbati (v) i debatt om hamnkonflikten i Göteborg:

Det står bortom alla tvivel att stridsåtgärderna i Göteborg blivit oproportionerliga när vart fjärde företag i Göteborg påverkats. Konsekvenserna av det är i förlängningen svagare tillväxt vilket kommer att slå mot de personer som Esbati säger sig försvara. Eller är minskad tillväxt något Vänsterpartiet vill offra för en politisk markering.

Ali Esbati undviker helt de ekonomiska utmaningarna som den rådande luckan i regelverket medför. Snart öppnas Göteborgs hamnar för en frihandel som omfattar en tredjedel av världens BNP när Japans frihandelsavtal med EU börjar gälla. Redan 15 000 jobb i Sverige är beroende av handeln med Japan, och det kan bli fler till följd av det nya frihandelsavtalet.

I den händelse Göteborgs hamn inte längre anses vara tillförlitlig kan handeln i framtiden mycket väl riktas om. Då riskerar hamnen snart sin position som Skandinaviens största containerhamn och hanteringen skulle gå via andra hamnar såsom Oslo. Det skulle vara en stor förlust för svenska företag, svensk tillväxt och Sveriges välfärd.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export
Är frihandlare dumma eller onda? Bild: Gustave Doré

Är frihandelsvänner antingen dumma eller onda?

Är frihandeln bara en kuliss bakom vilken ett omfördelningssystem som gynnar de rika och mäktiga döljer sig? Den här artikeln i det amerikanska politiska magasinet Truthout är intellektuellt intressant på grund av det sätt som argumentationen förs. "...

Är frihandelsvänner antingen dumma eller onda?

Är frihandeln bara en kuliss bakom vilken ett omfördelningssystem som gynnar de rika och mäktiga döljer sig?

Den här artikeln i det amerikanska politiska magasinet Truthout är intellektuellt intressant på grund av det sätt som argumentationen förs.

”In Washington policy circles, being a supporter of free trade is pretty much comparable to saying you believe in evolution. All reasonable people say they accept the doctrine and agree that tariffs and other forms of protectionism are evil and dirty.

While there are good arguments for free trade as an economic policy, in the real world what passes for “free trade” is pretty much any policy that redistributes income upward, even if it is directly at odds with free trade.

(—)

The long and short in this story is that “free trade,” as it appears in Washington policy debates, is pretty much whatever the rich and powerful want it to be. It has nothing to do with the economic concept of free trade; it is about redistributing more money from everyone else to them.”

Författaren Dean Baker är uppenbarligen en på området mycket kunnig person. Om man bortser från ett extremt märkligt resonemang om att patent och copyright är en form av protektionism, är hans kritiska verklighetsbeskrivning av olika usla kompromisser på frihandelsområdet helt rimlig.

Reglerna kring handel drabbas, även när den övergripande ambitionen är frihandel, av exakt samma dynamik som alla andra politiska idéer när de implementeras. Särintressen, okunskap, traditioner och ideologiska kompromisser korrumperar den ursprungliga idén. Det gäller ju även sådant som äganderätt, yttrandefrihet och andra mycket fundamentala delar av det politiska landskapet.

Och det är förstås viktigt för alla frihandelsvänner att uppmärksamma och kritisera när termen ”frihandel” används felaktigt av okunskap eller av retoriska skäl.

Felet Baker gör och som är vanligt i många politiska debattörers föreställningsvärld är att han lider av en sorts vag konspirationsföreställning.

Det är en sak att säga att en del av den politik som motiveras med frihandelsargumentet är politiska kompromisser som i vilket fall när kom till gynnade något särintresse.

En annan sak är den tanke som Baker uttrycker i citatet ovan.

Där påstår Baker att de politiska ambitionerna om ”frihandel” i Washington inte har något med frihandel att göra, att det bara är frågan om att de rika vill berika sig genom någon form av ”omfördelning” (redistribution).

Och det är förstås där som han resonemang havererar fullständigt. Hur skulle detta system ha kommit till? Alla som känner till Washingtons politiska sektor vet att det förvisso finns tusentals lobbyister för olika mer eller mindre små och bisarra särintressen, men det finns också inflytelserika organisationer och mäktiga politiker som styrs av idéer och ideal. Det sker en dragkamp mellan dessa intressen, som i alla demokratier, och tyvärr vinner inte alltid rätt sida.

Men att påstå att att USA:s frihandelsdebatt och den politik som faktiskt förts i decennier enbart är en någon sorts konspiration av ”the rich and powerful” är förstås helt knäppt.

Dessutom är detta något som polariserar och förgiftar debatten. Bakers uppfattning reducerar ju dem som argumenterar för frihandel till antingen naiva idealister som inte förstår vad deras idéer egentligen leder till, eller till kallhamrade cynikern som gå de rika och mäktigas ärenden. Alla försök att hitta en gemensam inställning, exempelvis ”hur skall vi kunna skapa frihandelsavtal som kan accepteras av de beslutande församlingarna med så få, små och oskadliga kompromisser som möjligt” blir med Bakers attityd inte möjlig.

Han har ju redan avfärdat frihandlare som dumma eller onda.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

”Afrikas EU” sakta mot förverkligande

Allt närmare frihandel i Afrika. En av de viktigaste faktorerna för välstånd. Länderna i Afrika jobbar på att skapa vad som kommer att bli världens största frihandelsområde. Dock bara till ytan, inte när det gäller antalet människor eller BNP. Liknel...

”Afrikas EU” sakta mot förverkligande

Allt närmare frihandel i Afrika. En av de viktigaste faktorerna för välstånd.

Länderna i Afrika jobbar på att skapa vad som kommer att bli världens största frihandelsområde. Dock bara till ytan, inte när det gäller antalet människor eller BNP. Liknelsen med EU som vissa afrikanska ledare gjort är möjligen lite överoptimistisk.  Men utvecklingen är ändå positiv.

African Continental Free Trade Area (AfCFTA) rullar sakta framåt. 17 länder har ratificerat avtalet. När man kommer upp i 22 länder börjar avtalet att gälla.

African Development Bank (AfDB) räknar med att implementeringen kommer att ge en 15 procent ökning av handeln och ett netto på 2,8 miljarder dollar i ytterligare tillväxt.

Alla beräkningar av den typen är osäkra, men en entydig erfarenheten säger att handeln och därmed välståndet ökar när det finns avtal på plats som säkrar långsiktigt stabila förhållanden.

Afrikas problem är att många av länderna ofta legat i krig och dessutom handlat med forna kolonialherrar. Te, kaffe, vin och liknande har handlats från Europa — ibland trots att produkterna kommit från grannländerna. Man har fått flyga mellan afrikanska länder visa Paris eller London.

Afrikanerna har också haft fokus på att få tillgång till EU:s marknad. Det är självklart att EU bör ha frihandel med omvärlden, men regeln är att länder handlar med sina grannar. Det gäller även mycket utvecklade och globaliserade ekonomier som Sverige, Tyskland, Frankrike. De dominerande export- och importländerna är grannarna. Att Afrika börja få frihandel mellan de afrikanska länderna är mycket betydelsefullt.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export

Låt Trump vinna handelskriget mellan EU och USA

EU bör deklarera att att Trump har vunnit handelskriget och ta bort hotet om strafftullar. Det vore bra för EU:s position när förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal mellan USA och EU startar. Även om de värsta anklagelserna mot EU om att vara prote...

Låt Trump vinna handelskriget mellan EU och USA

EU bör deklarera att att Trump har vunnit handelskriget och ta bort hotet om strafftullar. Det vore bra för EU:s position när förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal mellan USA och EU startar.

Även om de värsta anklagelserna mot EU om att vara protektionistiskt inte stämmer, så är den motsatta bilden inte heller sann.

När Donald Trump startade handelskriget mot EU (där det för tillfället råder vapenvila) motiverade han detta med att EU hade högre tullar mot USA än tvärt om. Hans påståenden var som vanligt spretiga, inexakta och extremt överdrivna, men i princip hade han rätt. EU:s tullar är högre mot USA än USA:s tullar mot EU. Till det kommer ett mer komplext regelverk och stora subventioner på livsmedelsområdet. Även USA har dock både byråkrati och subventioner så inslagen av icke-tariffära handelshinder är svåra att jämföra.

Men faktum kvarstår. EU:s tullar har historiskt varit högre än USA:s. USA:s rykte om att vara pådrivande i frihandelsfrågor är välmotiverat trots en hel del tråkiga undantag.

Det betyder förstås att USA:s konsumenter har gynnats av att kunna köpa europeiska varor med låga tullar och i bästa fall delvis betalda av EU:s skattebetalare, medan EU:s medborgare fått betala mer för amerikanska produkter och dessutom sett sina pengar försvinna utomlands.

USA har vunnit, EU har förlorat.

Men i Trumps bisarra förställningsvärld är det förstås tvärt om.

Tyvärr är EU-eliten inte så mycket bättre än Donald Trump. Jean-Claude Juncker deklarerade i ett tal i Hamburg att:

”So now we will also impose import tariffs. This is basically a stupid process, the fact that we have to do this. But we have to do it. We will now impose tariffs on motorcycles, Harley Davidson, on blue jeans, Levis, on Bourbon. We can also do stupid. We also have to be this stupid.”

Han förstår uppenbarligen att strafftullar mot USA är en korkad åtgärd, men uppfattar att de är nödvändiga (”…we have to do this”).

Det är förstås inte alls sant. Ingenting tvingar EU att straffa sina egna medborgare med högre priser på import från USA bara för att Trump straffar sina medborgare med högre priser på import från EU.

Nu när EU och USA skall starta nya förhandlingar om ett frihandelsavtal är det ett excellent tillfälle för EU:s politiker — främst Juncker och Malmström — att deklarera att ”Donald Trump vinner handelskriget” och ta bort hoten om strafftullar. Det kommer att ge stor trovärdighet till EU:s hållning  i de kommande förhandlingarna och underlätta för de intressen som EU verkligen vill driva.

Att det inte finns en frihandelsavtal mellan EU och USA är mycket märkligt. USA är EU:s största handelspartner. EU importerade för drygt 500 miljarder dollar och exporterade för nästan 600 miljarder dollar. Dessa siffror motsvarar ett tätt samarbete mellan EU och USA. Att villkoren för det samarbetet inte finns långsiktigt fastslaget i ett frihandelsavtal är förstås till stor nackdel för alla inblandade aktörer.

Dessutom är USA och EU de mest betydelsefulla internationella aktörerna när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Att banden över Atlanten är så starka som möjligt är önskvärt också av det skälet. Många inom EU gillar inte Donald Trump, men det kommer en tid efter Trump, antingen i och med presidentvalet 2021 eller 2025. Frihandelsavtalet mellan USA och EU kommer knappast vara klart till 2021. Snarare kommer det att bli en valfråga till valet 2025, och hur EU har betett sig påverkar förstås den amerikanska debatten.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Ryktet om EU som en protektionistisk organisation är starkt överdrivet. Men det finna brister i handelspolitiken. Inriktningen avgörs bland annat vid valen till EU-parlamentet i maj.

Det bästa med EU är gratis

I valet till EU-parlamentet finns det två linjer. Att EU skall göra bra saker som är gratis, eller dåliga saker som kostar pengar. Den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner brukar säga att det bästa med EU är gratis. Med det menar han förstå...

Det bästa med EU är gratis

I valet till EU-parlamentet finns det två linjer. Att EU skall göra bra saker som är gratis, eller dåliga saker som kostar pengar.

Den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner brukar säga att det bästa med EU är gratis.

Med det menar han förstås att de fyra friheterna; för varor, tjänster, arbetskraft och kapital inte kostar något att upprätthålla. Eller, något kostar det väl, men den kostnaden är i alla händelser mindre än att upprätthålla gränserna och minska den fria rörligheten.

Tyvärr ägnar sig EU åt en rad andra verksamheter som kan ifrågasättas. Därvidlag är EU inte unikt. Var helst det finns en politisk organisation utan stenhårda institutionella ramar för sin verksamhet kommer ”kreativa” och ”välmenande” individer att försöka kidnappa den för sina egna syften. Det gäller statsmakterna i EU:s medlemsländer. De ägnar sig undantagslöst åt saker vars värde kan ifrågasättas eller som är uppenbart destruktivt och slösaktigt. Gemensamt för dessa projekt är att medborgarna nästan aldrig har efterfrågat dessa projekt eller ens vet om att de existerar. Och det mesta av vad EU ägnar sig åt har medlemsstaterna stått bakom.

Man kan konstatera att många politiker som tidigare varit motståndare till EU nu är rätt entusiastiska. De har nämligen kommit på att politik man inte kan få igenom i hemlandet kanske kan genomföras på EU-nivå, på tryggt avstånd från de egna väljarna. Dessa politiker ser dessutom gärna att EU skall kunna ta för sig av medlemsstaternas beslutanderätt genom majoritetsbeslut. EN EU-skatt finns alltid på agendan, högt upp eller lite längre ner. Många inbitna EU-federalister har varit med länge och är gamla. De har lärt sig vara tålmodiga. Det vet att tålmodigt driva frågor, även om dessa kanske kommer att förverkligas efter det egna frånfället.

Därför är det oerhört viktigt att de som väljs till Europaparlamentet har fokus på att behålla det med EU som är bra och värdefullt; öppenhet, handel, rättstat, maktdelning, men motarbetar federalism, byråkratisering, överföring av makt till EU annat än som ett resultat av total enighet mellan medlemsstaterna.

Det radikala EU-motståndet är lika orimligt som den naiva EU-entusiasmen. Tyvärr har EU-debatten i Sverige fastnat i skyttegravarna från folkomröstningen om medlemskap vilket i hög utsträckning blockerar den seriösa debatten om vilken inriktning av EU som är bäst ur svensk synpunkt. Det finns självklart nationella intressen som varierar mellan länder — Frankrike och Tyskland har andra mål med EU än vad Sverige har. Det är lite tabu att tala om ”nationella intressen” i Sverige, men det är en självklar del av debatten i alla andra EU-länder.  Det är bara i högtidstalen det finns ett enda mål med EU — när TV-lamporna slocknat och journalisterna har packat ihop sina bandspelare startar dragkampen igen. Visserligen en i huvudsak fredlig och civiliserad dragkamp, men icke desto mindre en kamp om att samarbetet också skall gynna de egna, nationella intressena.

Den viktiga frågan till dem som står på listorna till EU-parlamentet i valet i maj är alltså hur de vill att EU skall utvecklas. Tycker de frihandel, öppenhet och rättstat är det viktiga, eller tycker de att EU skall bli ytterligare en stat som pysslar med allt och ingenting utan fasta gränser för sin kompetens?

Eller enklare. Vill de att EU skall göra det som är bra och gratis, eller det som är dåligt och kostar pengar?

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Frihandel i media vecka 5

2019-02-07 I Star Tribune skriver Jim Spencer om att de nya tullarna kan kosta Minnesota över 16 000 jobb: "WASHINGTON – Tariffs applied to imports by the Trump administration and retaliation to them will kill hundreds of thousands of U.S. jobs, raise ho...

Frihandel i media vecka 5

2019-02-07

I Star Tribune skriver Jim Spencer om att de nya tullarna kan kosta Minnesota över 16 000 jobb:

”WASHINGTON – Tariffs applied to imports by the Trump administration and retaliation to them will kill hundreds of thousands of U.S. jobs, raise household expenses by hundreds to thousands of dollars a year and slow national economic growth if they continue. That’s the message of a newly released study commissioned by tariff opponents.

The Tariffs Hurt the Heartland campaign released the study on Capitol Hill Wednesday with support from four U.S. senators, two Republicans and two Democrats. It was another volley in an escalating economic policy fight pitting American multinational businesses that believe in a global economy against an administration using punitive levies on foreign companies to get U.S. businesses and consumers to buy American.

Tariffs Hurt the Heartland is a coalition of trade groups and agriculture groups whose member companies include such major Minnesota businesses as 3M, Cargill, Target Corp. and Best Buy, as well as Farmers for Free Trade, which includes Minnesota members, and the Minnesota Retail Association.

The study predicted a net loss of more than 934,000 U.S. jobs — including 16,100 in Minnesota — over the next one to three years if current tariffs stay in place and certain threatened escalations occur. The reason for the job losses, said the study’s author, Laura Baughman, is that eight jobs are lost for every job created by tariffs.

“Tariffs support protected industries,” Baughman said. “But they reduce corporate and household spending. The negatives vastly outweigh the positives.”

(—)

Appearing at the news conference for the new study’s release, Sen. Pat Toomey, R-Pa., an outspoken critic of the metal tariffs, told reporters that while figures in the Tariffs Hurt the Heartland study were extrapolations, the attempt by President George W. Bush to use tariffs as a trade negotiating tool produced a verifiable loss of nearly 200,000 American jobs.

Minnesota soybean farmers who depend on sales to China are suffering from a double whammy of natural and man-made problems. Bad weather and oversupply had driven down prices before the tariffs hit. Minnesota soybean sales to China dipped to near zero in November 2018.

The Consumer Technology Association, a trade group for the tech industry, reported in December that “tariffs on imported Chinese products now cost the technology industry an additional billion per month.”

The retail industry may have the most to lose because so much of its inventory is made in China. A spokeswoman said Target sent two “subject matter experts” from its Minneapolis headquarters to Washington to participate in a lobbying effort Tariffs Hurt the Heartland coordinated with its study release.

Bruce Nustad, president of the Minnesota Retailers Association, said distress runs the gamut.

“We hear concerns across the board,” Nustad said. “… Retailers understand the importance of reviewing and addressing our nation’s trade agreements. However tariffs have a negative impact on retailers and Minnesota’s consumers. Retailers in Minnesota are already feeling the impact now, and worry that the longer the tariffs remain in place, the deeper the impact will be.””

2019-02-01

Rikard Husu på finska Yle intervjuar Svenskt Näringslivs Sophia Bengtsson om frihandelsavtalet mellan EU och Japan:

Frihandelsavtalet mellan EU och Japan är en stark markering mot de protektionistiska strömningarna inom handelspolitiken.

Enligt Sophia Bengtsson som är expert på handelsfrågor vid Svenskt Näringslivs kontor i Bryssel har osäkerheten kring USA bidragit till att föra EU och Japan närmare varandra.

– Det har en väldigt viktig strategisk och symbolisk betydelse för både EU och Japan att de lyckas sluta det största handelsavtalet någonsin i en tid då andra inte ser att frihandel och handelsavtal är den riktiga vägen.

Att USA nyligen drog sig ur ett frihandelsavtal för Stillahavsländer där bland annat Japan skulle ha ingått kan ses som en bidragande orsak till intresset för tätare samarbete med EU.

– Man kan ju se detta som att Japan vänder sig till EU för att de var på väg att få ett stort frihandelsavtal som inte gick i lås och därför blev EU plötsligt mer intressant för Japan, säger Bengtsson.

(—)

Slopandet av tullar är det mest framträdande draget i överenskommelsen mellan EU och Japan. Men i och med frihandelsavtalet förbinder sig Japan även vid många standarder som EU redan följer sedan tidigare, påpekar Sophia Bengtsson.

Det här är ett led i att göra de standarder som tillämpas i Europa till globala standarder. Bengtsson gläder sig också över att klimatpolitiken fått en framhävd roll i avtalet.

– I det här avtalet har man för första gången inkluderat att båda sidor åtar sig att följa Parisavtalet och det är kanske något man kommer att sätta som någon slags norm framöver.

Öppnar för nordiska bolag
För de nordiska företagen gäller det att dra nytta av tillgången till den japanska marknaden.

– Man har ju pratat om träprodukter som är väldigt populära i Japan, jag vet att de använder sig ganska mycket av furu till exempel, så där kunde man kunna se att svenska och finska produkter kan bli stora.

– Men så har vi också e-handel och finansiella tjänster som svenska företag jobbar med mycket skulle kunna få en stor boost av det här avtalet, fortsätter Bengtsson.

– Oavsett av vilka varor du vill producera och skicka till Japan så kommer företagen att gynnas så jag tror att man kommer att se en stor ökning över hela linjen i de nordiska länderna.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export
Visa flera posten