Just nu verkar inte det här pusslet gå ihop, men det finns många andra på gång.

Viktigt och konkret men knappast hotfullt

I debatten om TTIP och CETA bygger många av motståndarnas argument på (medvetna?) missförstånd när det gäller standardisering, gränsvärden, harmonisering och organ för att ensa framtida regleringar.

Moderna frihandelsavtal kan inte bygga på att man bara tar bort tullar och kvoter. De måste också ta hänsyn till att det finns skillnader i standarder och produktlagstiftning som dels gör det dyrt att exportera och importera och framför alla kan användas i protektionistiskt syfte. Inhemska producenter lobbar igenom nationella regler som det är svårt och dyrt för importörer att anpassa sig till. Konkreta exempel är att tyger måste brandtestas både för EU-marknaden och USA-marknaden, bilar krocktestas två gånger, laboratorier certifieras både enligt USA:s och EU:s lagstiftning. Det är dyrt och krångligt och försvårar handeln. Allt sådant måste hanteras i ett modernt frihandelsavtal genom att om möjligt minska eller ta bort olika skillnader.

Det har tyvärr orsakat missförståndet när det gäller TTIP- och CETA-avtalen att EU helt och hållet måste anpassa sig till amerikansk lagstiftning exempelvis på miljö- och kemikalieområdet eller när det gäller hormon- och antibiotikabehandlat kött. Annars blir EU:s stater stämda av de amerikanska företagen.

Detta är självfallet helt felaktigt.

I EU gäller EU:s (eller rättare sagt de olika EU-ländernas) lagstiftning. I USA råder USA:s (eller delstaternas) lagstiftning. Amerikanska företag kommer aldrig kunna kräva att EU skall tillämpa amerikansk lagstiftning i EU, lika lite som EU kan kräva av amerikanerna att de tillämpar EU:s lagstiftning.

Vill man gå lite djupare i materien så handlar diskussionen om i huvudsak två områden.

För det första standarder. Det handlar om frivilliga överenskommelser mellan marknadsaktörer om produktegenskaper. Alla skruvar och muttrar har samma dimensioner, gängstigning, mått på skallarna. I Sverige bygger vi normalt sett efter vissa mått så att vitvaror, skåp och dörrar med mera passar oavsett vem som tillverkat dom. Eller tänk på dagens datorer och internet. Nästan allt fungerar hyggligt tillsammans numera. Nästan ingenting av detta bygger på lagstiftning. Det är inte förbjudet att göra skåp, dörrar, skruvar eller programvara som helt och hållet avviker från standarden. Det sker hela tiden av olika skäl. Den som har ett gammalt hus med konstiga mått och gott om pengar köper inte bokhyllan Billy som lämnar en 17 cm glipa mot väggen, utan låter en snickare ta mått och bygga en bokhylla som passar perfekt.  Men för den som vill sälja på en massmarknad är det smart att använda sig av de standarder som finns.

Ofta hänger standardisering ihop med certifieringar som visar att produkter och företag uppfyller vissa krav.

Standarder tas fram av privata standardiseringsorgan som ägs och drivs av företag, branschorganisationer och ibland även myndigheter. Processen ser lite olika ut i olika länder och skillnaderna mellan EU och USA är ganska stora. Här är uppgiften i handelsförhandlingar att försöka komma överens om hur en gemensam standardiseringsprocess skall kunna ske. Men det är aldrig frågan om att den ena eller andra parten skall bestämma. Och USA har inte kommit längre än EU när det gäller standardisering. Tvärt om. Om man började ta fram gemensamma standarder för de båda marknaderna skulle EU ha goda möjligheter att ta ledningen på många områden.

Produktregler i form av krav för säkerhet, miljö, folkhälsa är en helt annan sak än standarder. Det handlar om lagstiftade krav som exempelvis förbud eller gränsvärden för vissa kemikalier eller krav på miljö och säkerhet. Ofta i form av krav på tekniska system som bilbälten, krockkuddar, katalysatorer.

Dessa produkt- och miljöregler är lagstadgade. De kan inte påverkas av vad som står i ett handelsavtal. Avtalen står inte över lagen. I stället kommer både USA, EU och enskilda länder att arbeta för att regleringarna skall bli mer lika. Men i de fallen kommer alltid de nationella parlamenten och/eller EU att fatta besluten. Handelsförhandlarna fattar alltså inte beslut åt EU eller EU:s medlemsländer. TTIP-avtalet kör inte över demokratin.

I många fall har EU och USA ungefär lika höga krav och då är det relativt lätt. I andra fall är kraven så olika att det inte kommer gå att komma överens, men då blir ambitionen att kanske försöka göra framtida regleringar mer likartade.  I vissa fall är sätten att hantera ett område så olika att man helt enkelt accepterar att man inte kommer kunna komma överens. Kemikalieområdet är ett sådant.  Lite förenklat kan man säga att vi i EU förbjuder substanser om de inte kan bevisas vara ofarliga, medan man i USA bara förbjuder substanser om det finns vetenskapligt stöd för att de är farliga. Inom vissa områden har EU därför förbjudit tio gånger fler ämnen än USA.

För att inte nya regleringar i onödan skall ställa till problem för handeln kommer man om TTIP går igenom inrätta ett organ där nya regleringar diskuteras mellan EU och USA. De kommer inte kunna stoppa regleringar utan bara fungera som remissinstans.

Vad skulle då hända om parterna inte kom överens om ett ämne, och EU ensidigt förbjöd detta, och det dessutom fanns i ett antal amerikanska produkter? Skulle amerikanska företag kunna stämma EU eller enskilda stater i EU med stöd av TTIP?

Nej, så kommer inte TTIP-avtalet vara utformat. Både EU och USA kommer att behålla sin rätt att reglera.

Ibland nämns i TTIP eller CETA-sammanhang termen harmonisering när det gäller lagstiftning. Men det är egentligen fel — åtminstone om man tänker på harmonisering ur ett EU-perspektiv. Inom EU sker harmonisering genom att EU arbetar fram ett direktiv inom något av de områden där EU har befogenhet, exempelvis miljöområdet. Direktivet säger vad som skall uppnås med lagstiftningen, men de olika EU-länderna får utforma sin lagstiftning och sina institutioner som de vill så länge målet uppnås. EU-länderna är dock förpliktade att följa direktivet.

Något sådant innebär inte TTIP-avtalet.

Till sist frågan om TTIP-avtalet inte kommer innebära att amerikanska företag och deras lobbyister får större möjligheter att försöka påverka EU för att till ända lagstiftning kring GMO och hormon eller antibiotikabehandlat kött?

Svaret är nej. Möjligheterna kommer inte bli större eftersom de är så stora de kan bli redan i dag. Amerikanska företag har full rätt att tala med politiker, hyra lobbyister, bilda opinion och etablera dotterbolag eller öppna lokala huvudkontor i EU. Det företag som vänstern och miljörörelsen brukar skrämmas med, Monsanto, har kontor överallt i Europa, i Sverige ligger företagets kontor i Bromma. De har rätt förstås rätt att prata med riksdagsledamöter, hyra PR-konsulter och ägna dagarna åt att twittra hur bra deras produkter är. TTIP-avtalet kommer inte göra någon som helst skillnad.

Kort sagt finns det ett stort behov av TTIP-avtalet för att underlätta handeln. Men att behovet är stort betyder inte att åtgärderna och konsekvenserna är särskilt dramatiska eller hotfulla. Det är som när britterna på grund av EU införde metersystemet. Det var viktigt, och en del personer blev extremt arga; kampen mellan yard, fot, meter och centimeter hade ett stort symbolvärde. Men man kan knappast säga att åtgärden var direkt dramatisk eller hotfull.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frihandel i media vecka 34

2018-08-16 I DN skriver Daniel Gros, chef för tankesmedjan Centre for European Policy Studies i Bryssel om uppgörelsen mellan EU och USA. Gros menar att den är mycket värdefull: I och med den nyligen träffade överenskommelsen mellan USA:s president Donal...

Frihandel i media vecka 34

2018-08-16

I DN skriver Daniel Gros, chef för tankesmedjan Centre for European Policy Studies i Bryssel om uppgörelsen mellan EU och USA. Gros menar att den är mycket värdefull:

I och med den nyligen träffade överenskommelsen mellan USA:s president Donald Trump och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker råder nu lugn mellan de två makterna. Hotet om ett fullskaligt handelskrig är borta. Uppgörelsen väckte stor förvåning men bör kanske inte ha gjort det.

Det centrala i den är att Trump och Juncker enades om att Europeiska unionen och USA kommer ”att arbeta tillsammans för att sänka tullarna till noll och riva alla andra handelshinder och verka för att allt statsunderstöd till industriproduktion utanför bilbranschen ska avvecklas”. Men att det har öppnats möjligheter till ett frihandelsavtal är inte det viktigaste utan snarare att det är slut på eskaleringen av fientliga åtgärder som inleddes med Trumps beslut att lägga tullar på USA:s import av europeiskt stål.

(—)

Att försäkra sig om att EU inte drabbas av samma tullar som Kina är synnerligen viktigt eftersom europeiska leverantörer är Kinas viktigaste konkurrenter inom många branscher. Och eftersom EU-länderna konkurrerar med USA på den kinesiska marknaden skulle europeisk industri kunna tjäna på ett handelskrig mellan Kina och USA, om än marginellt. Så länge det bara utkämpas inom handeln är vapenvilan med USA en triumf för Europa.

Tövädret är dock inte tillnärmelsevis lika bra för Kina. Samtidigt som landets ledare i ord hyllar frihandel har de hittills inte brytt sig om missnöjet som kommer från såväl USA som europeiska länder. Om kineserna söker allierade i handelskriget med USA måste de se över många regleringar som de facto innebär en diskriminering av utländska konkurrenter.

Överenskommelsen mellan EU och USA har satt ljuset på den avgörande frågan som de kinesiska ledarna står inför: Ska man fortsätta att subventionera inhemska företag?

Protektionistiska ingripanden var kanske lätta att försvara för 20 år sedan, men nu är landets konkurrenskraft enormt mycket större. Vilka fördelar än Kina kan skaffa sig av sådana omintetgörs de av ett upptrappat handelskrig – i synnerhet nu när EU känner sig tryggt och Kina ensamt måste mäta sina krafter med USA.”

2018-08-14

Nigerianska The Punch publicerar en lång debatt med olika skribenter om African Continental Free Trade Agreement (AfCFTA) som är ett mycket ambitiöst försök att på lång sikt skapa ett afrikanskt EU:

”Mr. Olalekan Ayodimeji (Vice President, Kwara Chamber of Commerce, Industry, Mines and Agriculture)

Yes, President Muhammadu Buhari should sign the African Continental Free Trade Agreement. There is no doubt that the AfCFTA, otherwise called ‘The Kigali Declaration,’ is good for Africa and indeed Nigeria as it will give rise to one of, if not, the world’s largest free trade area given the population of the continent and her business activities. AfCFTA is a trade agreement aimed at creating a single market to ensure a free movement of goods and services among African Union member states. However, for Nigeria the issues have always been the various previous bi-lateral trade agreements of the other African countries, the state of our industrial and infrastructural development and import tariff, among others. The above issues are germane as they have the potential of making Nigeria a dumping ground due to our non-competitive manufacturing activities, our market size and our population. There is therefore the need to develop our export market which is presently comatose. We do not have specialty in any exportable product. Importantly, there is also the need to carry along all stakeholders – the Nigerian Association of Chambers of Commerce, Industry, Mines and Agriculture; Manufacturers Association of Nigeria and the Nigerian Association of Small and Medium Enterprises, among others. Having recognised these challenges, Nigeria should set up a committee that will fashion out ways to tap into the advantages inherent in what is going to be the world’s largest free trade area. I will therefore advise President Buhari to sign the AfCFTA and let Nigeria take the lead in the various discussions and processes leading to the formulation of modalities for the implementation of the agreement. The Nigerian negotiation team should be guided by our own peculiar situation. Already, 44 out of 55 member states of the African Union have signed the agreement and only 22 countries are required to make it effectual. Thus, delaying the signing may in future make us operate from ‘outside the box. If Nigeria signs, it gives us the opportunity of being part of the decision-making process. It is better that we operate from ‘within the box’ as there is enormous potential in the AfCFTA that can be of immense benefit to us. This is also the time for all stakeholders to come together with a common front to assist the negotiation team in piloting the country’s position to convince other AU member states.”

(—)

”Dr Sam Nzekwe, (A former president, Association of National Accountants of Nigeria)

My worry about this is that we know that many Nigerian goods are not traded outside this country and that the manufacturing industry in Nigeria is not conducive to growth. So what this means is that if he (Buhari) signs the deal, what is going to happen is that our borders will be so open and goods within the African region will be coming in unhindered. And because of the harsh operating environment for manufacturers in Nigeria, you are going to discover that goods produced in smaller African countries will be cheaper than our own and as such these products will beat the locally-manufactured ones when it comes to competing in the market. Hence, what will happen is that you will see a situation where we are going to stop buying our own goods and start buying the imported alternatives. Mind you, the business environment in some of these African countries is better than ours and so their goods stand the chance of being cheap. Now if these goods flood our markets, then you have succeeded in killing the manufacturing industry in Nigeria. So if you study the environment, you will realise that it is not yet okay and the next thing is to start getting people to come and invest here to help improve the economy. Therefore I will say that until we get things right, we should be cautious with some of these deals.”

2018-08-12

Johanna Nylander på Ystads Allehanda skriver om krånglet och kostnaderna det innebär att köpa varor från länder utanför EU:

”Det är befängt att i en tid där man kan beställa varor från andra sidan jorden med bara ett par knapptryck på internet skall krävas en administrativ avgift för att betala moms. Det borde givetvis kunna ske i förväg, automatiseras och lösas av beställaren själv så att ledtider och pakethantering minimeras i så stor utsträckning som möjligt. Kanske är det inte ens rimligt att kräva in moms på småskalig privatimport, varorna är ju redan beskattade en gång i avsändarlandet.

I dagens system tjänar de stora etablerade aktörerna mest. Postnord har slutit avtal med en av de stora prylsajterna, Wish, som sköter momsinbetalningarna direkt och vars kunder därmed slipper administrationsavgiften och den särskilda hanteringstiden den innebär. Men vill man handla från mindre företag har man inte det som alternativ. Det är ett problem. Inte bara för att det fördyrar varor från svenska konsumenter, utan för att det gör att fler tvekar inför att handla från andra länder. Osäkerheten, krånglet och priset gör det helt enkelt mindre värt, och mindre handel ger en fattigare värld.

Det går inte att skylla alla paketproblem på Postnord eller Tullverket. De följer reglerna som riksdag och regering har beslutat om, och det kanske inte var ett så stort problem när de skrevs, men det är hopplöst förlegat att det är politiska regler som försvårar näthandeln, när den borde gynnas och uppmuntras. Låt posten leverera post, och gör det enklare och billigare för privatpersoner att handla från småföretag runt om i hela världen.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
58,4 % EU:s andel av Sveriges export

Alla krig kostar skattepengar — även handelskrig

Hjälpen till USA:s bönder som drabbas av Trumps handelskrig gör USA:s jordbrukspolitik ännu mer absurd. Foundation for Economic Education är generellt intressant och skriver ganska mycket om handel. Här en artikel om handel, USA:s jordbrukssubventioner och d...

Alla krig kostar skattepengar — även handelskrig

Hjälpen till USA:s bönder som drabbas av Trumps handelskrig gör USA:s jordbrukspolitik ännu mer absurd.

Foundation for Economic Education är generellt intressant och skriver ganska mycket om handel.

Här en artikel om handel, USA:s jordbrukssubventioner och det stödprogram som Trumpadministrationen just nu sjösätter för att hjälpa de jordbrukare som drabbas av Trumps handelskrig.

”On July 25th, President Trump’s trade war took another toxic turn as he announced a $12 billion bailout for farmers affected by retaliatory tariffs from our trading partners on things like soybeans, beef, and pork. Ironically, the countries like Mexico and China who imposed these tariffs were merely responding to the trade penalties inflicted upon them by the United States.

Let’s review the Trump administration’s record on trade: They enacted tariffs, tariffs were levied against us in response, and then Trump bailed out the industries affected by his own misguided policies. How could that possibly be a good use of taxpayer money?

(—)

It isn’t just farmers who are affected by the tariffs. National Public Radio (NPR) highlighted a cold storage meat warehousing business that has seen declines in their toplines from the retaliatory tariffs, and countless other business will be impacted. Tariffs could have negative effects on everything from businesses that sell farming equipment and tools to those that ship and distribute produce all over the world, and everything in between. Though the impacts have only affected certain industries like pork, which has seen almost no exports to China since the tariffs were implemented, the problem could spread if more countries retaliate or the ones that have further those policies.”

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post

Frihandel är inte bara bäst — det är enklast också

Att jämföra tullnivåer mellan olika länder är svårt. Hur man än gör kan det ifrågasättas. Det enklaste är att helt ta bort tullarna. Frihandel är inte bara bra, det är enkelt också.  Frågan om vilket land som har lägst tullar borde ju vara rätt okompl...

Frihandel är inte bara bäst — det är enklast också

Att jämföra tullnivåer mellan olika länder är svårt. Hur man än gör kan det ifrågasättas. Det enklaste är att helt ta bort tullarna. Frihandel är inte bara bra, det är enkelt också. 

Frågan om vilket land som har lägst tullar borde ju vara rätt okomplicerad.

Men det finns minst tre sätt att mäta det.

För det första kan man ta ett genomsnitt av ett lands tullsatser. Jordnötter 20 procent, bilar 4 procent, ylletyg 15 procent, tacoskal 1 procent. Totalt 40 procent fördelat på tre varuslag. Det blir en genomsnittlig tull på 10 procent. Men snittet dras ner av tacoskalen, som knappt importeras alls. Man får en helt felaktig bild av tullnivån.

Den andra metoden är att väga in värdet av importen. Om importen av bilar med en låg tullsats är stor, medan importen av bussar med hög tullsats är liten räknas biltullarna högre än busstullarna i jämförelsen.

Problemet med det är förstås att ju högre tullar det är på en vara desto mindre importeras. Höjer land A busstullarna till 200 procent importeras inte en enda buss, och vips syns det inte i jämförelsen att man i praktiken har stoppat all import av bussar.

Den tredje metoden är att räkna fram vad som generellt importeras globalt. Exempelvis kan man då konstatera att länder i genomsnitt importerar bussar till ett visst värde, och kan då konstatera att land A har höga tullar på sin bussimport trots att det inte importerar en enda buss.

Problemet med den metoden är att vissa varugrupper, till exempel jordbruksprodukter, har höga tullar i alla länder varför den globala importvolymen pressas ner. Därmed underskattas protektionismen på jordbruksområdet.

För att krångla till det ytterligare tillämpas inte bara procentuella tullsatser. I vissa fall har länder tullar beräknade på vikt eller volym. Ett ton tomater belastas med en viss kostnad oavsett vad just det tonnet tomaterna kostade. Självklart går det att räkna ut en procentsiffra i varje enskilt fall, men det är inte alldeles enkelt.

En intressant sak är dock att Världsbanken har räknat på alla tre sätt.

Det visar sig att Singapore ligger absolut lägst, därefter USA, sen Japan, sen EU. Högst ligger Egypten, Indien, Kina och Turkiet.

Siffrorna är för 2016 så det kan vara lite andra just nu, men det spelar mindre roll för slutsatsen att USA har legat lågt när det gäller tullar och att de fattigaste länderna också är de mest protektionistiska. Man blir fattig, inte rik, av protektionism — även om det förstås också finns andra skäl till dessa länders fattigdom. Man kan nog säga att protektionism är ett symptom på en föreställningsvärld när det gäller ekonomi som generellt orsakar fattigdom.

Svårigheten att mäta och jämföra tullsatser leder förstås till att frihandelsförhandlingar blir komplicerade och långdragna. Lägg till att det finns andra sätt att försvåra för import genom produktregler, licenskrav och liknande.

Så även här är lösningen att ta bort tullarna helt och hållet istället för att kompromissa. Då slipper man problemet med att jämföra och ett evigt gafflande från olika nationella särintressen om vem som får mest ”skydd”.

Just nu går världen åt helt fel håll. Men så behöver det inte vara.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
3 % Andelen personbilar av svensk export

Det finns facit: Trumps förslag om frihandel för EU ren bluff

NAFTA-förhandlingarna innehåller inget av det frihandelsvurmande Trump visade inför EU-mötet för två veckor sedan. För två veckor sedan gjorde Donald Trump ett utspel och erbjöd avskaffande av alla handelshinder mellan USA och EU. För det hyllades han och m...

Det finns facit: Trumps förslag om frihandel för EU ren bluff

NAFTA-förhandlingarna innehåller inget av det frihandelsvurmande Trump visade inför EU-mötet för två veckor sedan.

För två veckor sedan gjorde Donald Trump ett utspel och erbjöd avskaffande av alla handelshinder mellan USA och EU.

För det hyllades han och många påpekade att EU historiskt har haft högre tullar mot USA än tvärt om. Det senare stämmer. EU är inte ett föredöme när det gäller frihandel, åtminstone inte mot omvärlden. Att EU internt gjort extremt mycket för att underlätta handeln mellan medlemsländerna är dock helt sant. Antagandet att vi skulle haft mer frihandel i världen eller i Europa utan EU kräver fantasi i klass med den man finner hos framstående fantasyförfattare.

Andra, till exempel Frihandelsbloggen, var skeptiska av flera skäl. För det första att Trump inte har makt att lägga om handelspolitiken i den omfattning han talade om, för det andra att han skrotat ett par avtal med långtgående handelsliberaliseringar och för det tredje att det strider mot WTO:s regler att bara hux flux ge vissa länder förmånligare villkor än andra.

Det blev förstås inte så mycket av det hela, men handelskriget mellan EU och USA fick i alla fall en vapenvila.

Men vad hade hänt om EU gått med på Trumps idé om avvecklade handelshinder?

Kan vi veta det?

Svaret är ja. Vi har ett sorts facit.

Nämligen hur NAFTA-förhandlingarna utvecklas.

Där har Trump stora möjligheter att påverka USA:s hållning genom direkt styrning, det är trots hans administration som sköter förhandlingarna.

Chanserna är också goda att han skulle få ett mycket liberalt avtal genom kongressen.

Så, vad händer då? Hur agerar USA?

CATO Institute har publicerat en sammanfattning av läget.

Det finns ingen anledning att beskylla USA för att i princip vara mer protektionistisk eller ta mer hänsyn till sina särintressen än Mexiko eller Kanada. Särskilt Trudeau har bisarra idéer om att blanda in frågor om ursprungsbefolkningar och genus i handelsavtalet.

Men det finns inte heller något stöd för påståendet att USA särskilt drivande när det gäller förenklingar och avskaffande av handelshinder.

Ta bara reglerna för bilimport (nedanstående är bara en del av en sammanfattning…):

”This is the focus of the current talks taking place between the U.S. and Mexico (Canada does not appear to be actively involved, perhaps because it does not have strong feelings about some of the outcomes here). In essence, the Trump administration wants to tighten the requirements for having trade in autos benefit from zero tariffs. In this regard, the U.S. wants to increase the percentage of content that must be from North American sources (currently the figure is 62.5%; the U.S. proposed raising it to 85%, and press reports suggest that 75% is the figure being discussed now). It also wants a percentage of the autos to be made by workers who make above a certain hourly wage (reports suggest that the current U.S. proposal is that 40% of light-duty vehicles and 45% of pick-up trucks are to be made by workers that make as least $16 an hour).”

Ja, som man säger, ni ser själva.

Antagandet att USA skulle ge EU total frihandel, medan man ägnar sig åt denna typ av krångel med sina närmaste grannar och viktigaste handelspartners, är minst sagt vågat.

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
6,2 % Andelen livsmedel av svensk export

Frihandel i media vecka 33

2018-08-08 Delta Farm Press skriver att Texas Farm Bureau med 500 000 medlemmar i Texas, ansluter sig till Farmers for Free Trade: "Texas Farm Bureau joins the American Farm Bureau Federation, National Pork Producers Council, American Soybean Association...

Frihandel i media vecka 33

2018-08-08

Delta Farm Press skriver att Texas Farm Bureau med 500 000 medlemmar i Texas, ansluter sig till Farmers for Free Trade:

”Texas Farm Bureau joins the American Farm Bureau Federation, National Pork Producers Council, American Soybean Association and multiple other agricultural, trade and commodity groups partnering with Farmers for Free Trade to strengthen support for trade in rural communities.

“International trade is a major driver of our Texas economy,” Texas Farm Bureau President Russell Boening said. “There is no doubt the North American Free Trade Agreement (NAFTA) has increased demand for U.S. agricultural goods, lowered input and production costs and spurred our economy. We welcome any modernizations to NAFTA, as well as developing new trade agreements, that will further expand market opportunities for farmers and ranchers. Working together with Farmers for Free Trade will allow us to have a united voice on trade.”

Trade disruption, Boening noted, is risky for farmers and ranchers. Last year, U.S. agriculture exported more than $140 billion in products worldwide, highlighting the need for strong trade agreements.

“Texas Farm Bureau has been a leader in advocating on behalf of Texas agriculture at both the state and federal level,” Baucus said. “Trade with other nations is critical to stabilizing farming communities across the country, and nobody knows that better than Texas farmers and ranchers. Adding their voices to our mission builds momentum in our efforts to strengthen trade in rural America.”

(—)

Farmers for Free Trade is currently working at the grassroots level to organize and educate farmers about the importance of trade. The campaign works to engage farmers through work at state commodity conventions, state proclamations, social media outreach and by identifying local spokespeople, among other efforts.

Baucus and Lugar outline some of the key policy priorities that will help rebuild bipartisan support for trade, which can be found here.

This announcement follows additional announcements in recent weeks that Illinois Farm Bureau and American Soybean Association have also joined Farmers for Free Trade.”

2018-08-07

Även sprittillverkarna i USA oroas för hur handelskriget kommer att påverka dom. Matt Dogali, ordförande för The Presidents’ Forum of the Distilled Spirits Industry som representerar hälften av USA:s spritillverkare skriver i The Hill:

”Domestic demand for bourbon has been growing for years. Recently, we have seen an increase in international demand, and not just in European nations. Emerging markets such as Brazil, China and India are developing a taste for American spirits, opening new opportunities for our members. We want to capitalize on this growing demand, but recent trade issues have created an uncertainty for us and our plans for future production.

Currently, distilled spirits producers rely upon zero-for-zero tariff access, a trade model that allows them to buy and sell spirits across borders without penalty, spurring international growth for American distillers. Such open-market access for these American companies has boosted domestic job growth, compounded local community investment, heightened American agricultural production, and given the American consumer more choice of quality products. Small business owners have grown their businesses, hired workers and increased production, all because of domestic and international sales.

We support American workers and we are proud of the rich distilling tradition American companies have maintained for centuries. But we fear that current efforts to protect American industry by artificially restricting global commerce will hurt American workers in the end. History has shown that there are no winners in a global trade war. “Made in America” should not mean the products must stay in America. If fair and free trade thrives, so, too, will our nation.

Those who know a little about a good whiskey know one of the most important ingredients is time. In fact, this drink ages in American oak barrels for several years, before the drinker has a chance to taste a uniquely American product — bourbon.

We are hopeful world leaders will quickly address current trade issues, so that American distillers can continue to satisfy people at home and around the globe with our fine spirits. And while discussion about the future of international trade policies evolves, our whiskey will be waiting.”

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
5,3 % Andelen läkemedel av svensk export
Kines. Betalar inte amerikanska tullar.

Det är du som betalar tullarna

Det är alltid individerna som betalar tullar genom högre priser, lägre löner eller lägre vinster. Donald Trumps alla bisarra föreställningar, uttalanden och åtgärder när det gäller handel kanske förefaller vara en outtömlig källa till inspiration och ämnen för...

Det är du som betalar tullarna

Det är alltid individerna som betalar tullar genom högre priser, lägre löner eller lägre vinster.

Donald Trumps alla bisarra föreställningar, uttalanden och åtgärder när det gäller handel kanske förefaller vara en outtömlig källa till inspiration och ämnen för den som bloggar om frihandel. Men sanningen är att mängden dumheter är närmast överväldigande. Det är svårt att tänka sig någon vilja läsa om detta varje dag, eller något längre utläggning om vad som är fel med just det senaste uttalandet om handel från Donald Trump.

Men nu har USA:s president kommit med ett par uttalanden som är alldeles extra bisarra och dessutom har ett visst pedagogiskt värde.

Trump påstår enligt Washington Post för det första att intäkterna från tullarna kommer hjälpa amerikanska staten att minska sitt stora budgetunderskott, och för det andra att det är utländska företag som betalar tullarna.

Båda påståendena är häpnadsväckande även för att komma från Donald Trump.

För det första är USA:s statsskuld 21 triljoner dollar. Tullarna hittills förväntas ge 21 miljarder dollar i intäkter. Det är 0,1 procent av statsskulden. Med den takten tar det tusen år att bli av med statsskulden. I teorin. I praktiken ökar USA:s statsskuld betydligt snabbare än så, under Trump har den redan ökat med 1,6 triljoner. Dessutom försvinner mer än hälften (12 miljarder dollar) av de planerade intäkterna från tullarna i form av bidrag till bönder vars export minskar på grund av Kinas motåtgärder.

För det andra är det inte utländska företag som betalar tullarna. Det är amerikanska företag som importerar utländska produkter som betalar tullarna. Amerikanska staten kan inte kräva pengar av kinesiska företag i Kina.

Vad som förstås kan hända är att kinesiska företag tvingas ta lite mindre betalt för sina produkter och därmed får lägre vinster.

Men den huvudsakliga effekten är att amerikanska företag får antingen höja priserna, ge sina anställda sämre löneutveckling eller minska vinsten till sina ägare (eller en kombination av detta).

Här är det på sin plats att göra en liten utvikning om vem som egentligen betalar tullarna.

Svaret är förstås att det alltid är individerna, eller ”hushållen”, som betalar tullarna.

En höjning av tullarna betalas genom att företagen får mindre vinst så att kapitalägarna, privatpersoner direkt eller genom fonder och pensionssystem, får lägre avkastning. Alternativt genom att vinsterna förblir på samma nivå men lönerna blir lägre. Eller att vinster och löner ligger kvar på sina tidigare nivåer men konsumentpriserna blir högre.

Men varför måste det vara så? Kan inte företagen betala?

Nej, ett företag är i sin abstraktaste form en samling kontrakt mellan olika fysiska och juridiska personer — ytterst är det förstå alltid fysiska personer,människor av kött och blod. Den samlingen kontrakt kan inte betala något. Det är en bunt papper.

Ett företaget kan förstås äga produktionskapital. Men löpande band, industrilokaler, datorer, mobiltelefoner, industrirobotar kan förstås inte betala någonting. Har någon träffat en industrirobot som får lön, gör sin självdeklaration och betalar skatt? Eller som måste köpa mat eller betalar sin egen elräkning och service? Självklart inte. Och lika lite som skatten kan tas ut från en av svarvarna på verkstadsgolvet kan tullavgifterna komma den vägen.

(Att en idé är vansinnig betyder förstås inte att det saknas politiker som vill genomföra den. Här är en artikel i Computer Sweden från 2017 som handlar om att politiker i EU vill beskatta industrirobotar. Det är tyvärr inte bara Donald Trump som har udda idéer om ekonomi.)

Det är helt enkelt så att Trumps tullar är ett extremt skadligt och ineffektivt sätt att ta ut skatt från amerikanska privatpersoner.

Kinesiska arbetare och kapitalägare drabbas förstås också, men Trump har i vilket fall inte lovat att göra kinesernas liv bättre.

Men han har lovat att göra amerikanska medborgares liv bättre. Nu blir de i stället fattigare och några går i konkurs eller förlorar sina jobb.

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
16,5 % EU:s andel av världshandeln

Frihandel i media vecka 31

2018-08-02 Ann Linde, EU- och handelsminister, intervjuas av SvT om att hotet om amerikanska biltullar finns kvar. "Ny studie som EU- och handelsministern Ann Linde (S) presenterar i dag visar att amerikanska skyddstullar mot fordonsindustrin kan drabba ...

Frihandel i media vecka 31

2018-08-02

Ann Linde, EU- och handelsminister, intervjuas av SvT om att hotet om amerikanska biltullar finns kvar.

”Ny studie som EU- och handelsministern Ann Linde (S) presenterar i dag visar att amerikanska skyddstullar mot fordonsindustrin kan drabba tusentals svenska jobb.
– Det är väldigt oroväckande och kan leda till att 3 900 jobb riskerar att försvinna, säger Ann Linde till SVT Nyheter.

Hotet från USA:s president Donald Trump att sätta upp handelstullar mot utländsk import av fordon kan bli förödande för jobben inom svensk bilindustri.

Skulle hoten verkställas kan närmare 3900 arbetstillfällen i fordonssektorn vara i stor fara visar en studie från Berns universitet, Schweiz, som regeringen har beställt.

Det är uppgifter som handelsministern ser väldigt allvarligt på och särskilt när införda tullar för stål och aluminium redan har fått konsekvenser på sysselsättningen inom stålindustrin, där omkring 800 jobb riskerar att försvinna, enligt studien.

– Vi har ingen försäkring om att biltullar inte införs och det är därför vi vill ha dessa siffror för att kunna förbereda åtgärder, säger Ann Linde.

Handelsministern hoppas nu att samtalen som har inletts i Vita Huset mellan Donald Trump och EU kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker ska leda till samarbete och i förlängningen ett avtal.

– Vår strategi är att samtalen fortsätter för Trump har lovat att så länge de inte avslutas då kommer det inte att införas några biltullar. Det måste vi nu lägga all krut på.”

Kina ligger i handelskrig med USA, men lite bättre relationer med Norge kanske kan hjälpa? Norsk laxindustri skulle gynnas skriver DN:

”Norge och Kina bör lägga bråket om Nobels Fredspris bakom sig och fokusera på frihandel i stället.

Det sade Wang Yi, en Kinas toppdiplomater, till sin norska kollega vid ett möte i Singapore i ett försök att snabba på förhandlingarna om ett bilateralt frihandelsavtal.

Den snabba tillväxten i Kina erbjuder stora möjligheter för alla länder, inklusive Norge, sade Wang. Till exempel skulle norsk laxindustri gynnas av fri handel.

Det var 2010 som Kina klippte banden till Norge efter att landets Nobelkommitté delat ut fredspriset till den fängslade dissidenten Liu Xiaobo, som avled förra året.

I augusti i fjol gjordes ett försök att återuppta förhandlingarna, men arbetet går, enligt Kina, för långsamt.

Landet som är intrasslat i en handelskonflikt med USA letar med ljus och lykta efter handelspartners i Europa och resten av världen.”

Man skall inte låta lura sig. Donald Trump hatar fortfarande frihandel menar Max Boot, kolumnist på Washington Post:

”If there is one constant in President Trump’s worldview, going back decades, it is his opposition to free trade. As noted by Andrew C. McKevitt in The Post’s Made by History section, in 1988 Trump was complaining that one of our trade partners was “beating the hell out of this country” and “ripping us off like no one has ever ripped us off before.” His solution was a 20 percent tariff. “I’m not afraid of a trade war,” he said.

Trump’s beliefs haven’t changed, even if his targets have. In the 1980s, he was exercised about Japan. Today, he’s worked up about China, Europe, Mexico, even Canada. The other big change, of course, is that he now has the power to act on his beliefs.

Trump has launched the biggest trade war since the 1930s — remember how that turned out? — and the victims are piling up. Rather than back off, he is threatening still more tariffs and spending $12 billion to subsidize farmers hurt by the fallout. Trump exemplifies President Ronald Reagan’s quip about the government: “If it moves, tax it” (tariffs are taxes), and “if it stops moving, subsidize it.”

(—)

So if Trump isn’t actually a born-again free-trader, why does he occasionally sound like one? For the same reason he sometimes voices support for gun control (“Take the guns first, go through due process second”) or comprehensive immigration reform (“Yeah, I would like to do that”). He loves to tell people what they want to hear. If he’s talking to Democrats, he will tell them he’s pro-gun control. If he’s talking to Europeans, he will tell them he’s pro-trade. He doesn’t mean it.

Trump’s faux positions camouflage his true intentions. For instance, he harps on the need to increase defense spending in Europe not because he wants to strengthen NATO but because he wants to weaken it, and he knows the Europeans can’t meet his demands for spending 4 percent of gross domestic product on defense. (Even the United States doesn’t spend that much.) Now he is posturing as a free-trader because he knows the E.U. “won’t!” eliminate “all Tariffs, Barriers and Subsidies.” It’s simply a ploy to shift the blame for a trade war that he started. At the risk of stating the obvious: If Trump really wanted lower tariffs, he would be lowering, not raising, them.”

 

 

 

 

 

Skriv vad tycker:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Stäng posten Läs nästa post
1,1 % Oceanien och Antarktis andel av Sveriges export
Visa flera posten